På spåret efter Stellers Sea Cow – Intervju med regissören Juni Klein och scenografen Laura Haapakangas
När Stellers sjöko upptäcktes på 1740-talet tog det bara tre decennier innan den försvann från jordens yta. Människor hade ännu inte förstått att deras handlingar kunde orsaka förlust av biologisk mångfald och driva arter till utrotning.
Living Things utspelar sig i ett museiutrymme, varifrån vi, under ledning av en museiguide som agerar berättare, når in i tre olika århundraden och olika delar av världen, till händelser som är sammanflätade med historien om sjökons utdöende.
“Dessa teman behandlas inte särskilt ofta i teatern, ofta spelas huvudrollen av mänskliga relationer. Vi var intresserade av hur vi skulle se på ämnet utan att skylla på varandra men utan att undvika ansvar. Jag känner att detta är en aktuell fråga i vår tid,” säger regissören Juni Klein.Elolliset är baserad på Iida Turpeinens roman med samma namn (S&S, 2023), som vann Helsingin Sanomats debutpris samma år som den publicerades. Översättningsrättigheterna till verket har sålts till minst 28 språkområden och det har fått stor internationell uppmärksamhet. Romanen har valts ut på The New York Times rekommenderade läslista och presenterats i bokklubben The Late Show with Stephen Colbert.
Museets estetik och epokLiving är en samproduktion mellan Helsingfors stadsteater och WAUHAUS.
Ett konstnärligt team bestående av medlemmar från WAUHAUS har planerat föreställningens koncept och scenens verklighet samtidigt som Pipsa Lonka har skrivit pjäsadaptionen.
Klein anser att ett arbetssätt där audiovisuellt tänkande inkluderas från allra första början skapar ett omfattande estetiskt och teatermässigt språk där betydelser konstrueras på flera nivåer.
Scenograf och kostymdesigner Laura Haapakangas säger att scenens audiovisuella lösningar är lika viktiga berättarmedel för WAUHAUS framträdanden som skådespeleriet. Under övningarna läggs mer tid än genomsnittet på att förfina kompositionen av rummet eller ljussituationer, till exempel.
Haapakangas säger att arbetsgruppen inspirerades av förberedelsen av zoologiska samlingar och bekantade sig med dem under ledning av en museitekniker vid Naturhistoriska museet i Helsingfors. Framträdandet lyfter fram människans önskan att bevara något som redan gått förlorat.
“Det som visas i museets utställningslokal är inte hela verkligheten. Det finns också blod och svett, så att säga, för att få in dessa saker i utställningen. Något därifrån kommer också att finnas med i föreställningen,” säger Haapakangas.
Living Museum Space består av olika vitriner. Utgångspunkten för scenografin har varit klinisk museiestetik. “Det kommer också att finnas överflöd och wow-element. Visuellt går vi från enkla scenbilder till immersiva och immersiva vyer,” säger Haapakangas.
Kostymdesign har också krävt noggrann informationsinsamling. Kostymerna är starkt i epoken och utgör tidens tydligaste element. “Med början i uniformerna för den ryska flottan på 1700-talet är det utmanande att hitta information. Om något ändras för att vara mer indikativt vill folk veta vad startpunkten var,” säger Haapakangas.
Individermitt i stora krafter I relationer och situationer mellan människor lyfter de levande varelserna fram orsakerna till havskoss och andra arters försvinnande.
“Nu när avtalet har ingåtts har vi läst boken noggrant och den har starkt avslöjat de imperialistiska ambitioner och kommersiella mål som drev människor att tömma dessa områden på ett ohållbart sätt,” säger Klein.
I pjäsen skrivs humor eller absurditet också mellan de enskilda karaktärerna och händelseförloppet.
“Jag tycker det är en intressant startpunkt, eftersom det är ett så svårt ämne. Det är ofta typiskt för oss att arbeta i mitten mellan det tragiska och det underhållande, där en slags klyfta i förståelse och känsla skapas,” säger Haapakangas.
Klein tror att det är något rörande kring västerlänningens behov av att ta över världen, men när det kombineras med jakten på egenintresse och vinst blir resultatet chockerande dåligt.
“Ändå är ingen av de enskilda personerna i pjäsen onda, de är bara en droppe i havet,” påpekar Klein.
Text av Ida Henritius.