Snabb, lätt, precis, galen och lekfull
Musiken inspirerade mig att utforska motsatserna och släktskapet inom föreställningen
Snabb, lätt, precis, galen, lekfull. Så beskriver koreografen Carl Knif den nya koreografin Tvåfärgsfuga, baserad på Dmitrij Sjostakovitjs pianomusik, vars tema är de olika upplevelserna av föreställningen.
Knif blev bekant med Sjostakovitjs preludier och fuga för tio år sedan. Redan vid första lyssningen fascinerades jag av formens tidlösa skönhet och stramhet. Musiken hemsökte fortfarande hans undermedvetna, och Knif tänkte att han en dag skulle vilja ta upp den som koreograf.
Musiken passade dock inte in i de tidigare verken. I dem har Knif använt text, och det har funnits en viss teatralitet i arbetet, som han valde att utelämna när han började skapa The Two-Color Fugue. Den gemensamma nämnaren i koreografin fanns i Sjostakovitjs pianomusik.
“Målet har varit att hitta ett nytt sätt att närma sig musiken, liksom ett mer lekfullt tillvägagångssätt och ett mer omfattande språk i koreografin. Att det inte behöver vara så bundet till form eller en viss estetik,” säger Knif.
Den tvåfärgade fugan är den första koreografin som Knif har gjort för klassisk musik. Han medger att koreografin har utmanats av den klassiska musikens tendens att dominera eller definiera scener. Det har varit viktigt att hitta min egen relation till musiken och mitt eget sätt att använda den.
“När man inte arbetar med handlingen finns det inga psykologiska signaler som skapas av tal eller berättelser, och man måste hitta sina egna riktningar, arbetets estetik och regler man följer här,” säger Knif.
Från musikformen till idén om temat
Sjostakovitjs preludier och fugor börjar alltid med en inledande sektion, där styckets tema framhävs i olika toner. Efter detta kan musikens struktur variera mycket, men temat fortsätter att återkomma genom hela låten. Musikformen har varit inspiration för koreografins tema.
“Jag har funderat på den typ av dualism och dualitet som finns i preludier och fugor. Dess relation till motsatser och paralleller,” förklarar Knif.
Därför är de relationer som diskuteras i verket relaterade till motsatserna och släktskapen inom föreställningen. Dessa inkluderar till exempel utövaren i relation till verket, utövaren som material för verket, och de olika utrymmena för föreställningen, såsom auditorium–scen, scen–sidoutrymme. Relationer används för att försöka få tillgång till olika upplevelser av att möta verket och vara inne i föreställningen.
Föreställningen använder tre nivåer, vilket också återspeglas i kostymdesignen. Den privata nivån ligger nära artisternas eller åskådarnas privata klädsel. Visualiteten i realtidsföreställningar manifesterar sig i danskläder. Knif kallar den tredje upphöjda nivån för konstens värld eller illusionen av konst. Den kan ses i svart, sammetslen, överdragskläder och tunga kostymer.
Improvisationsmetod som en del av koreografiskapandet
Koreografins abstrakta tema återspeglas främst i rörelsespråket, som har finslipats under repetitionerna tillsammans med dansarna. Koreografin använder en metod baserad på improvisation utvecklad av Knif.
Knif ger dansarna improvisationsuppgifter och rörelsefraser, och scener skapas från dessa två olika håll. Hur mycket frihet dansaren har att tolka och reagera och hur mycket som är förutbestämt varierar från scen till scen.
“I slutändan är frierierna förmodligen inte så olika varandra. Handlingen är ganska reglerad på grund av scenernas längd,” förklarar Knif.
Föreställningen har sju dansare, varav fyra Knif har arbetat med under lång tid. För dansarna vid Helsingfors stadsteater har Knifs metod baserad på improvisation varit ny.
“Det har varit inspirerande och fantastiskt att arbeta med nya människor och se hur folk matar varandra. Detta är en gemensam expedition som alla har gett sig ut på med ett öppet sinne.”
Ida Henritius