Stora frågor och att vara människa – Intervju med regissören Johanna Freundlich
“Fantastisk text, fantastiska karaktärer, underbara motsägelser,” tänkte regissören Johanna Freundlich efter att ha läst Lucy Kirkwoods Children för första gången. Pjäsen träffade genast en sträng.
Freundlich anser att den första läsupplevelsen är viktig, eftersom du då befinner dig i samma position som publiken. “Texten var fängslande och lyckades överraska mig. Jag hade inte kunnat gissa vad som skulle hända härnäst,” säger Freundlich.
Children berättar historien om ett pensionerat kärnkraftsingenjörspar, Hazel och Robin. Efter en allvarlig olycka har paret flyttat från sitt eget hus till en liten stuga vid havet, där deras barndomsvän och kollega Rose oväntat dyker upp på besök.
Till en början utbyter de nyheter och diskuterar vart livet har tagit dem under de senaste decennierna. Snart börjar gamla spänningar pyra under ytan. Frågan uppstår vad Rose egentligen vill ha ut av mötet.
“Det geniala med texten är att folk länge tror att det är en sorts sak. Här är relationens nivå och den bredare frågan fint sammanflätade,” säger Freundlich.
Stora frågor och att vara människa
Även om karaktärerna är i pensionsålder handlar pjäsen inte om åldrande, utan om livet i stort. Enligt Freundlich behandlar Kirkwood, som föddes 1983, karaktärerna inifrån med stor förståelse och hjärta.
“Det är speciellt och fantastiskt i den här världen, där det är lätt att se på en person utifrån deras åldersnummer. Jag skulle vilja se mer gemenskap över åldersgränser,” säger Freundlich.
Kanske skulle denna typ av gemenskap få människor att tänka på konsekvenserna av sina egna val och handlingar ur ett bredare tidsperspektiv. Pjäsens titel, Barn , syftar på frågan om vad varje generation lämnar efter sig.
Förståeligt nog hoppas alla på ett säkert liv, men när betyder trygghetssökande att stoppa huvudet i sanden och inte våga leva? Vad är sambandet mellan trygghet och livets meningsfullhet?
Alla karaktärer har upplevt motgångar och utsatts för många olika snurrar. Olika erfarenheter, tankesätt och attityder orsakar konflikter. Därför kan namnet Barn också ses som relaterat till karaktärernas barnsliga och kaxiga beteende.
“De sliter inte ihjäl varandra, men de kommer inte undan med det lätt. Berättelserna är korta, de innehåller ironi, ordval och skämt.”
Children är en intelligent, omfattande och universell pjäs som innehåller stora frågor men är en lättillgänglig människa. “Om det finns en tung fråga utan en antydan till humor, kan jag åtminstone bli utmattad som tittare direkt,” säger Freundlich.
Banal verklighet djupare
Freundlich regisserade sin första pjäs i nionde klass, uppmuntrad av sin modersmålslärare. Senare har Freundlich roats av att pjäsens teman var så lika de i hans nuvarande regi.
Freundlich gillar stora historier. De visar saker som man inte kan se med blotta ögat utan att titta noga. Enligt Freundlich har teatern förmågan att strukturera en kaotisk värld och borra djupare än vi kan nå i vår banala verklighet.
“Teater gör världen mer begriplig, uthärdlig och vacker. Även om det inte behöver vara vackert och vackert, kan det vara brutalt.”
Att starta en ny produktion är alltid lika spännande, oavsett hur många kilometer du har färdats. Du kan aldrig förutse hur kemin i att göra det kommer att vara.
“Det är underbart att se vilka virvlar tangon av tre fungerar med. I en så intim grupp vill jag inte låsa in mig för mycket i förväg.”
Bakgrundsarbetet måste dock göras noggrant så att du när repetitionerna börjar får lära känna pjäsens värld på rätt sätt. Freundlich har en vana att noggrant mumla om pjäsens värld och läsa tidningsartiklar relaterade till teman. Bland barn, till exempel, har hon studerat de olika sätten människor spenderar sina pensionsdagar på och vilka val de kan göra i pensionen.
Det måste finnas mycket material, liksom möten med designers. Du behöver veta i förväg vilket resultat och vilken atmosfär du vill sikta på. Hur man tar sig dit kommer först att bli tydligt under träningen.
“Du måste gå mot något som känns rätt och börja växa det. Lite som när frukt mognar på ett träd, vid någon punkt kommer det ett ögonblick när du vet att du ärredo.“
Text: Ida Henritius