Vikten av en kvinnas nej
I början av 1970-talet hade antalet kvinnliga riksdagsledamöter i Finland knappt stigit till mer än tjugo procent, kvinnor fick inte behålla sina efternamn när de gifte sig, och Equality Act existerade ännu inte. Våldtäkt inom äktenskapet skulle inte kriminaliseras förrän tjugo år senare, 1994. En hona vägde mycket mindre än en man.
Författaren Märta Tikkanen var fyrbarnsmamma, rektor på Arbis och hade på fyra år publicerat böckerna Nu imorron, Ingenmansland och Vem kerr sig om Doris Mihailov. När hennes fjärde roman, Men Can’t Be Raped, publicerades 1975, hade hon ingen aning om hur starka reaktionerna skulle bli.
“Jag ville skriva specifikt om kvinnors sexualitet, om könsroller och framför allt om våldtäkt, eftersom det inte var något som pratades högljutt om i Finland vid den tiden. Jag var naiv och ville bara göra allt jag kunde för att göra samhället mer öppet och jämlikt. Jag insåg inte att man inte kunde kritisera män som grupp.
Tikkanen var van vid kritik. Hon hade fått bittra kommentarer för att ha haft långbyxor i sin roll som rektor och hade anklagats för att “släppa in finländare och kommunister” i Arbis. Ändå hade hon aldrig kunnat förbereda sig för den storm av hat hon skulle utsättas för när romanen om en kvinnas hämnd publicerades. Tikkanen kallades en pervers sexgalning, Hufvudstadsbladets recensent Erik Wahlström beskrev boken som “en sliskig chockroman” och vänner gick hellre över till andra sidan gatan än träffade författaren. En elev på Arbis kom till och med fram och sa att rektorn lätt kunde drunkna sig i havet utanför Barösund. Tikkanen svarade kallt att hon tyvärr kan simma.
“Sedan fick jag ett bra svar, men mestadels var jag helt oförberedd på den avsky jag möttes med. Det var en svår och obehaglig tid för mig.
Tikkanen beskriver Finland på sjuttiotalet som “enormt manschauvinistiskt”, där kvinnor och barn alltid tvingades ge vika för män. Helsingin Sanomats recensenter kunde samla sju böcker av kvinnliga författare i en enda recension. Tikkanen själv arbetade heltid, tog hand om fyra barn och skrev böcker på nätterna. Hennes make och stora kärlek Henrik Tikkanen skröt om att han aldrig ens hade badat ett barn.
“Men på vägen hem från sitt jobb i Helsingin Sanomat köpte han ibland färdig mat att ta med sig, och åtminstone frigjorde det mig från att laga mat.
Lyckligtvis hade hon stöd av sin syster Gunnel och senare av sin vän Åsa Moberg , som 1976 förutspådde i Aftonbladet att män inte kan bli våldtagna skulle bli en klassiker. Det var i Sverige som Tikkanen fick upprättelse.
“Jag minns exakt när det hände, jag blev inbjuden av SVT att ge en intervju om romanen och på väg till studion, i en lång sluttande korridor, mötte jag en man som vände sig till mig i förbifarten och sa: ‘Vilken fantastisk bok du har skrivit’.
Det är dock stödet från andra kvinnor som Tikkanen vill lyfta fram. Den feministiska rörelsen existerar just för att kvinnor har stöttat och lyssnat på varandra. Hon tar #metoo som exempel. Att lyfta fram gemensamma erfarenheter, i böcker och senare på sociala medier, har inneburit att kvinnor tillsammans har vågat säga ifrån.
“Metoo är helt fantastiskt, men föreställ dig att det fortfarande går så långsamt. Även i dagens Finland är det männen som tar upp mest plats. Kvinnor får komma hit, men inte längre. Folk påpekar alltid att Finland var ett av de första länderna i världen där kvinnor fick rösträtt, men man kan inte basera en hel jämställdhetsrörelse enbart på rösträtten från 1906. I Finland, till exempel, är mäns våld mot kvinnor fortfarande ett stort problem.
När MeToo-rörelsen nådde Finland hösten 2017 kände en fjärdedel av männen att rörelsen hade haft en negativ inverkan på deras interaktion med kvinnor. En anledning till männens skeptiska inställning till metoo var troligen den obehagliga insikten att vara en del av ett problem. En liknande reaktion som Men Can’t Be Raped väckte 1975.
Mer än fyrtio år före MeToo betonade Tikkanen en kvinnas rätt att säga nej till sex och att offret för en våldtäkt aldrig har sig själv att skylla. På sjuttiotalet var det ett extremt smittat ämne som väckte både avsky och rädsla. Mycket har hänt sedan dess, men fyrtiofem år senare har Finland fortfarande ingen samtyckeslag.
Text: Peppe Öhman