Saavutettavuustyökalut

Helsingin Kaupunginteatteri

Arvio: Diivat

Gösta Kjellin – Hufvudstadsbladet – 04.10.2005

FARSENS URVERK SURRAR PÅ
STADSTEATERN

Stadsteaterns obligatoriska höstfars på stora scenen är som så ofta förr amerikansk, påpassligt hitskaffad knappt ett år efter urpremiären i Houston, Texas.

Inte för att snabbheten spelar någon större roll för ett stycke som frånsett kostymerna (1950-tal) och några utbytbara ortnamn helt saknar referenser till tid och plats. Detta hör i sin tur till genren. En fars är vad den är, ett urverk bara, en speldosa, en lindans mellan minutiös förberedelse och plötslig improvisationskonst som ställer stora krav på fotarbetet.

Ken Ludwigs pjäs och Stadsteaterns iscensättning börjar urslött i fullt salongsljus med en pinsam publikdressyrmonolog följd av en kort trevande spelscen.

Men så tar regissören Neil Hardwick och scenografen Hannu Lindholm revansch med ett stort härligt amerikanskt nattåg som dundrar in i mörkret på vridscenen, och där sitter Esko Roine och Asko Sarkola i en kupé och är två medelmåttiga skådespelare som turnerar med ett shakespearecollage utan att det går ihop ekonomiskt.

Roines Leo, optimisten, får nu en idé utifrån en tidningsnotis, och Sarkolas Jack, pessimisten, låter sig övertalas. Så drar farsens urverk igång. De båda utger sig för att vara de efterlysta arvingarna till en svårt sjuk miljonärska, och när de i sista ögonblicket inser att det är fråga om två systrar så är det för sent att backa ur. De tvingas att presentera sig i kvinnoplagg, varav de har ett urval i sin shakespearegarderob.

Den fortsatta intrigen ska inte avslöjas här. Men eftersom herrarna uppträder ömsevis som sig själva och som kvinnliga släktingar, och det dessutom finns ytterligare sex rollfigurer som stirrar på dem utefter en skala från hängiven dyrkan till djup misstänksamhet, så inses lätt att farsens kombinationsmöjligheter är närmast oändliga.

En förväxlingskomedi alltså, som så ofta i den klassiska traditionen, och karlar i kvinnokläder, precis som på Shakespeares tid. Esko Roine och Asko Sarkola kan sådant här, för att uttrycka det milt. De utgör med självklar auktoritet föreställningens centrum.

Ändå är det ett par ”riktiga” kvinnorollsframställare som framför allt bidrar med vad jag finner viktigt i ett farsspel, nämligen värme och hjärta. Satu Silvo framställer med ett våldsamt och smittande spelhumör Meg, snygg lyxfru som orealistiskt drömmer om teaterkarriär och kastar sig i armarna på yrkesaktören Leo. Och Vappu Nalbantoglu sveper på rullskridskor genom tågkorridoren, en lång glad flicka vars öden efter många missförstånd ska förenas med Jacks.
Slutet gott, allting gott, sade Shakespeare. Och Ken Ludwig, som den här gången plockat anmärkningsvärt många smulor under dennes rika bord, nickar och instämmer.