Arvio: Kaunotar ja Hirviö
REN UNDERHÅLLNING MED GULDKANT
Pori Jazz-chefen Jyrki Kangas standardsvar på frågan varför de tunga namnen på Skrivarholmsscenen så sällan hade något med jazz att göra var att han med dessa betalade den mindre publikdragande jazzdelen av programmet.
Så resonerar av allt att döma även våra teaterchefer. Traditionell talteater drar sällan eller aldrig fullt hus, vilket däremot musikaler ofta eller alltid gör. Asko Sarkola är med andra ord ”tvungen” att sätta upp en musikal i året på stora scenen för att kunna göra seriös dramatik på de övriga scenerna.
Därmed ej sagt att inte även musikalen som genre kan vara ”seriös”. Allt handlar om hur den görs. Historiens stora musikaler är stor konst likaväl som till exempel opera eller klassiskt drama men har alltför ofta lidit av halvdant förverkligade föreställningar, där varken text eller musik kommit till sin rätt.
Överdådig visualisering
Skönheten och odjuret, som bygger på Disneyanimationen, kan knappast räknas till de oförglömliga musikalerna. Därtill är Alan Menkens – tillsammans med sångtextmakaren Howard Ashman ansvarig för bl.a. Little Shop of Horrors – musik alltför förutsägbar. Lloyd webberskt klichémässig i de mer känslosamma numren, fräschare i de pastischartade dans/masscenerna.
Däremot får den här aktuella versionen snudd på fulla poäng såväl i sättet att utnyttja de scentekniska möjligheterna som visavi den visuella inramningen, där det inte sparats på krutet med överdådiga kostymeringar och fantasieggande, behändigt mobila kulisser.
Och varför inte? En saga skall se ut som en saga. Fantastisk, kryddad med magiska ingredienser, färggrant drömlik och realistisk i lämpliga proportioner och, där så krävs, lagom kuslig. Och givetvis; moraliskt uppbygglig utan att bli pekpinneaktig.
Allt detta hade Hans Berndtsson, som gjort samma musikal i Stockholm och Göteborg, och Katariina Kirjavainen tagit nogsamt fasta på i regin och scenografin, som ingick en fruktbar syntes med Gunilla Olsson Karlssons väloljade koreografi och Sari Salmelas läckra dräkter – till persongalleriet hörde såväl tekannor, byråar och bastanta ur som ljus och dammvippor!
Och som guldkant på det hela; ett välspelande och –sjungande, absolut festligt typgalleri med Marika Westerling som en lika förtrollande som handlingskraftig Bella, Kari Arfman som ett odjur det är lätt att tycka synd om och Mikko Vihma som tölpen Gaston, som det är minst lika enkelt att tycka genuint illa om. Risto Kaskilahti är obetalbar som franskbrytande ljus, liksom Jaana Mäntynen som chiffonjé med Gedigen underhållning
operadivalater.
Gedigen underhållning
När Henrik Wikströms huvud sticker upp ur orkesterdiket brukar man kunna slappna av vad den musikaliska biten beträffar och så även denna gång. Menkens välorkestrerade partitur förverkligades enligt alla konstens regler och samspelet Wikström och aktörerna emellan förlöpte friktionsfritt.
Skönheten och odjuret är en megaproduktion i ordets sanna bemärkelse Ändå blir det aldrig megalomaniskt bullrigt eller överdrivet sentimentalt och idén att låta kärlekens triumf gestaltas av ett intimt pas de deux (Sini Mäenpää/Kai Lähdesmäki) var signifikativ för föreställningen som helhet.
Det är klart att det är frågan om ren och skär underhållning, men när den görs med en så gedigen professionalism och delikat balans mellan allvar och humor får man bara kapitulera. Och visst finns det sensmoraler att bära med sig hem. Till exempel att, för att låna regissören, bejaka fördragsamheten och minnas att rädslan för det främmande aldrig kan övervinnas genom hat.