Arvio: Villisikaprinssi
KRÄVANDE SAGA SOM BARNTEATER
Med en medfödd kunglig hållning stiger grevinnan (Lilga Kovanko) upp på scenen. Den enkla och smakfulla dekoren av Katariina Kirjavainen framhäver tidsprägeln av barock. På den andra stolen sitter musikern Elina Jukola, vars huvudinstrument är flöjt. Och så börjar sagokabinettets session.
Sagan handlar om en prins, som av en ond fé förtrollats till ett vildsvin. I berättelsen innehålls spänning, tragik och ett förlösande lyckligt slut, såsom i alla riktiga sagor. Grevinnans saga har dock en speciell sensmoral, som går ut på att man inte skall bedöma en hund efter håren – eller en vildsvinsprins efter skepnaden. När huden faller av avslöjas en vacker prins, som naturligtvis får sin prinsessa, ehuru den tredje i ordningen. De övriga två går tragiska öden till mötes, utan att ändå göra det. Det hela kan av vuxna med framgång också läsas som en samhällssatir, en populär litterär form på grevinnans tid, i slutet av 1600-talet.
Anneli Mäkeläs strävan att enbart med ord, lätt illustrerade med musikaliska effekter, berätta en lång saga för dagens actionstinna små barn, är en djärv satsning. Vildsvinsprinsen skulle ha gjort sig utmärkt som hörspel, inte minst med Lilga Kovankos fina röstbehandling och felfria finska diktion, för vilken hon förtjänar en extra eloge. En viss premiärnervositet tog sig uttryck i en del staplar, som inte var störande. Att bära upp nästan en timmes dramatiserad monolog på ett språk, som inte är ens eget scenspråk, är inte lätt. Elina Jukolas musikaliska ackompanjemang var diskret och följsamt.
Publiken, som tydligen mestadels bestod av dagisbarn med sina tanter, var tydligt ovan vid denna typs evenemang och kanske något för ung för den långa berättelsen. Fyra år är absolut minimum för att orka. Litet äldre barn får säkert mera ut av sagan, som berättas på det gammaldags sättet utan onödig rekvisita och konstlad dramatisering. Välkommet – men krävande.