Saavutettavuustyökalut

Helsingin Kaupunginteatteri

Arvio: The Last Beauty of the Day

Jan-Peter Kaiku – Hufvudstadsbladet – 13.10.2005

Solo för två i bakvänd ordning

Också dansarna vid Stadsteaterns dansgrupp har börjat presentera egna verk, en typ av huskoreografi. Men inte i så organiserade tecken som kutym är inom balettensembler. I fjol presenterade Kaisa Torkkel och Unto Nuora på eget initiativ en duett de själv gjort. Nu står Maria Saivosalmi tillsammans med Andrius Katinas, som inte hör till ensemblen, i turen. Ett solo för två kallar de sitt verk The Last Beauty of the Day på studioscenen.

I sig är det frågan om något så ovanligt som ett finskt-litauiskt samarbetsprojekt med sameuropeisk finansiering och stöd också från stadsteatern. För Saivosalmi och Katinas är det inte frågan om en koreografidebut. De har skapat egna verk redan tidigare, bland annat ett med Orfeus och Eyrydike som utgångspunkt.

Saivosalmi och Katinas kommer in på scenen gående baklänges och från fel håll! De gör nämligen entré med start under publikläktaren och sätter sig efter att ha fimpat sina cigaretter på varsin stol på scenen. De sitter en lång stund djupt försjunkna i egna tankar medan en lista personnamn, som de vill tacka, på två videodukar flimrar förbi från slutet mot början. Tankearbetet mynnar ut i att de faller på golvet i total utmattning, som om de nyss gjort ett Coopertest. De börjar springa baklänges tills springandet byts i dansfraser, tidvis med tangerande mönster. Vi inser att de skeenden vi bevittnar visas upp likt en film som spelas upp i bakvänd ordning.

Scen nr 1, som enligt videoduken var avsedd att vara slutet, är varm och nostalgisk till en gammal tysk schlagermelodi. Den bryts när Saivosalmi meddelar att hon måste sluta för att det hela faller så illa ut och försvinner genom en dörr i fonden. Katinas fortsätter sin deliriumdans, i mjuka kurviga och inåtriktade banor. En serie neurotiska bekännelser, om vilka rutiner man måste göra tidigare på dagen för att kvällens föreställning skall lyckas, tar vid.
De påföljande scenerna, med tillhörande förtydligande kommentarer på videoduken, innehåller ironiserat framförda slitsade dansserier, agerande till högläst text, simultan videoregistrering, intrång i publikläktaren, famlande med ficklampor i mörkret med mera.

Katinas och Saivosalmi har förmåga att med lätt grepp, spontanitet och ett brett register skapa god underhållning. Den självutlämnande, lätt ironiserande och publiktillvända estetiken har sina klara förebilder inom dansteatertraditionen. Tolkningen blir charmerande också genom kontrasten mellan deras sceniska typer. Två uppenbara löften för framtiden.