Arvio: Hissvägraren
SUBTILT HISSDRAMA MÅLAR UPP ETT HELT LIVSPANORAMA
Med en innehållsrik, betydelsemättad text och regi av Bengt Ahlfors samt med Lasse Pöystis karismatiska scenutstrålning blir monologen Hissvägraren på Lilla Teatern en upplevelse.
Den drygt en och en halv timme långa monologföreställningen bevarar sin intensitet och fascination från början till slut. Gradvis bygger texten, regin och Lasse Pöystis starka rollinsats upp ett stämningsmättat, rörande, vemodigt och mjukt komiskt porträtt av en ensam gammal man som blickar tillbaka på sitt liv och försöker övervinna sin isolering.
Temat är ensamheten som beskrivs genom olika situationer, relationer, filosofiska funderingar och andra existentiella lösningar. Bengt Ahlfors lyckas få med både varm känslighet, livsvisdom, mycket humor och finurliga, tragikomiska och absurda detaljer i denna pjäs om kontaktsvårigheter, besvikelser och små glädjeämnen.
Dessa textelement har han på ett suveränt sätt också överfört till sin regi av pjäsen.
Hissvägraren är pojken, mannen, åldringen som både vägrar och inte vägrar åka hiss. Kone-hissen i det hus där hissvägraren bott ända sedan barndomen blir i sin spegelvända form Enok. Och det är med Enok som hissvägraren kommunicerar på olika sätt under sin barndom och senare tillvaro.
Hissvägraren bor på Caloniusgatan i sjunde våningen och skapar gradvis en mångskiftande relation till Enok som visar sig höra till hissarnas adel. Än gäller det att hålla konditionen och gå hela vägen upp till sjunde våningen, än blir det små kompromisser då butikskassen är så tung.
Däremellan minns hissvägraren hur han blev mobbad som barn och kallad hurri av den elaka Matti som sedan blev konstnär, körde ihjäl sig och fick en minnesplakett uppsatt i trappan. Också till Grace Kelly har hissvägraren en stark relation. Bägge är födda på samma dag och hissvägraren följer i vuxen ålder med Kellys filmkarriär och furstinneliv, sörjer hennes död och minns dödsdagen varje år.
Hunden Kafka, som blev elva år, hade också en viktig plats i hissvägrarens liv. Och hissvägraren lovade till och med att inte skaffa sig en ny hund.
Tragikomiskt blir det också då hissvägraren berättar hur han besöker begravningar och bröllop för att uppleva människonärhet och gemenskap. Till slut förirrar sig hissvägraren till och med in på en sexklubb.
Med sin sceniska närvaro får Lasse Pöysti texten att vibrera av liv och bygger upp ett plats- och tidspanorama som omfattar både Helsingfors, världen, händelser i det förflutna och nuet.
Emellanåt bryts fiktionen och Pöysti träder fram som skådespelaren som vänder sig till publiken med reflektioner över längden på pauser, problem med memorering av texten och pjäsens trovärdighet. Det här draget förstärker på något sätt ytterligare relationen mellan publiken och rollinnehavaren och skapar en finurlig dimension mellan verklighet och illusion, realvärlden och sinnevärlden.
Scenografin är minimalistisk, ett bord, en stol, en ros i vas till minnet av Grace Kelly. Också det fysiska scenutrymmet är avskalat men Lasse Pöysti fyller även det med sin närvaro.