Arvio: Svartsjuka
BITTERLJUV SMAK AV SVARTSJUKA
När svartsjukan knackar på dörren faller världen omkring oss i regel
ihop. Svartsjuka är ett fenomen de flesta av oss upplevt och den brukar
förknippas med allt från otyglade känslostormar till mord och gud vet
vad.
På Lilla Teatern grasserar svartsjukan i Raila Leppäkoskis regi, dels
som känsloläge, dels som drivkraft ur tre kvinnors perspektiv i den
beska satiren Svartsjuka av den tysk-argentinska författaren Esther
Vilar, känd för den kontroversiella boken Den dresserade mannen (1971).
Pjäsen hade urpremiär år 2001 i Paris medan föreställningen på Lilla
Teatern hade Finlandspremiär.
Kamp i monologform
Huvudpersonerna älskar alla samma, i pjäsen helt frånvarande
medelålders litet lönnfeta man, och föreställningen är så till vida
ovanlig att trion aldrig möts utan kommunicerar – eller egentligen för
separata monologer – med varandra per fax, i sina hem på olika våningar
i ett stort huskomplex någonstans i en europeisk storstad.
Handlingen är förlagd till ett sterilt, kalt rum med soffa, bord och
stort panoramafönster. Här dras inledningsvis mattan under fötterna på
den 55-årige stjärnjuristen Helen (Leena Uotila) när hon får veta att
den 40-åriga framgångsrika arkitekten Yana (Jonna Järnefelt) lagt
beslag på hennes man och yrkar på skilsmässa. Snart har Helen ordnat
med dold utkiksplats över sin mans och Yanas kärleksnäste och är inte
sen att kommentera deras sexuallekar för rivalen i minst sagt
sarkastiska ordalag.
Första akten är ett enda långt sjöslag ute på svartsjukans stormande
hav. Veritabla bredsidor av sarkasmer flyger genom luften och här är
ännu Yana vinnande part.
I andra akten ställs konstellationerna på ända och ger pjäsen nytt liv.
Den äkta mannen har övergett sitt första snedhopp för den unga 25-åriga
studeranden, yogaläraren och buddisten Iris (Cecilia Paul). Hennes
buddistiska teser om att människans lidande tar slut när man slutar
längta driver först rivalerna till gränsen av vansinne men snart har
hon själv bittert fått äta upp det hon sagt och i slutändan är cirkeln
på nytt sluten. I bakgrunden tonar iblan passande melodislingor ur
tangon Jalousie i Iiro Rantalas läckra pianotolkningar.
Unikt koncentrat
Svartsjuka är en klipsk, bitsk och underhållande satir med seriösa
undertoner om en svartsjuka som går i arv från pjäsens äldsta till
yngsta – en svartsjuka som fördärvar, förnedrar men också blir en drog
man inte kan undvara.
Svartsjuka är också en pjäs där skådespelarna får
spela ut hela registret i egenskap av den försmådda hustrun, den
bedragna älskarinnan och den oskuldsfulla rivalen. Med andra ord ett
utmärkt tillfälle att se Leena Uotilas, Jonna Järnefelts och Cecilia
Pauls yrkeskunskap i ett unikt koncentrat.
Om pjäsen i första hand är skriven ur ett kvinnoperspektiv, med stor
igenkänningsfaktor företrädesvis bland medelåders damer, ger den också
oss män en hälsosam tankeställare om vad vi är och vad vi kunde vara.
För när svartsjukan en gång bjuder upp till dans är koreografin den
samma för oss alla. Hur vi än tar ut stegen är vi ändå lika löjliga och
lika sårbara.