Saavutettavuustyökalut

Helsingin Kaupunginteatteri

Arvio: Svartsjuka

Tuva Korsström – Hufvudstadsbladet – 15.09.2007

DEN SVARTA SJUKAN DRABBAR ALLA

Den tysk-argentinska författaren Esther Vilar blev berömd med sin bok Der dressierte Mann 1971, där hon ifrågasatte det mesta som samtidens feminister förfäktade. Enligt Vilar var det männen som utnyttjades av kvinnorna och inte tvärtom.


I en tv-duell några år senare stämplade kvinnosaks­kämpen Alice Schwarzer Vilar som ”inte bara sexist utan också fascist”. Esther Vilar ansåg sig vara tvungen att lämna Tyskland på grund av mordhot. Sitt författarskap har hon fortsatt med: pamfletter där hon ifrågasätter feminismens och vänsterrörelsens vedertagna åsikter samt en hel rad spirituella och tendentiösa pjäser.

Svartsjuka (Eifersucht. Drama für drei Faxmaschinen) spelades första gången i Paris år 2001 och har sedan dess uppförts Europa runt. Det är, som så mycket Vilar har skrivit, en pjäs om kamp mellan könen men framför allt en föga politiskt korrekt framställning av kamp mellan kvinnor. Toppjuristen Helen (55), den framgångsrika arkitekten Yana (40) och yogaläraren Iris (25) bor alla tre i en skinande ny och förkromad 30-våningsskrapa, ritad av Yanas arkitektbyrå.


Vilar låter dessa attraktiva och självständiga yrkeskvinnor vara förälskade i samme man, Helens make Lazlo, en gråhårig, kulmagad men av allt att döma charmerande jurist som publiken aldrig får se och knappast heller saknar. Bakom kulisserna dirigerar han kvinnornas liv genom att flytta än till den ena än till den andra. Och varje gång detta sker krackelerar den släta fasaden på någon av kvinnorna.


Svartsjukan – den svarta sjukan – drabbar dem alla enligt samma mönster och de reduceras till skrikande, lidande, irrationella varelser färdiga att kasta sig över varandra. Så mycket för feministisk kvinnosammanhållning.


Vilar betonar kontrasten mellan den moderna människans välordnade isolering och hennes känslomässiga kaos genom att aldrig låta de tre kvinnorna träffas, trots att de bor i samma hus och ibland till och med ser en skymt av varandra i entrén. De kommunicerar maskinellt med varandra, via djävulskt insinuerande, rasande, befallande, vädjande eller försonliga faxmeddelanden.


Av de här ingredienserna gör regissören Raila Leppä­koski en underhållande men i grunden tragisk uppsättning på Lilla Teaterns scen. Antti Mattilas sofistikerade och samtidigt sterila scenografi och Maija Pekkanens tillknäppt eleganta dräkter understryker de två äldre kvinnornas rationella modernitet. Jonna Järnefelt är parant och oförskämd till tusen som Yana, för att sedan hoprullad i fosterställning förödmjukas på ett nästan djuriskt sätt. Leena Uotila gör den suveräna och samlade Helens roll med betoning på det småironiska och det varmt vardagliga. Jag saknar kanske ett mera makabert tonläge när Helens karaktärsförskjutning visar sig vara den mest överraskande. Några tveksamma pauser och otydligheter i diktionen arbetas säkert bort. De störde ännu under premiären en aning föreställningens rytm, som framför allt går ut på slagfärdig snabbhet.


Cecilia Pauls Iris är avväpnande och klarögt charmfull, till synes ett väsen från en annan och bättre värld än Helens och Yanas. Tills det visar sig att hon är lika självisk, lika irrationellt sårbar som de äldre kvinnorna.


Det skrattades mycket under premiären på Lillan. Allt var ju så vitsigt, så coolt. Men Esther Vilars pjäs väcker också genuina eftertankar. Vad är svartsjuka egentligen, förutom ett skrattretande beteende och ett maktutövnings- och kontrollbehov? Som Merete Mazzarella skriver i programbladet existerar det också en annan slags svartsjuka:

”Det finns en svartsjuka som varken är mer eller mindre än det pris som vi får betala för kärleken, för att det finns människor som är oss oändligt dyrbara, som vi är rädda för att förlora, som vi är beroende helt enkelt därför att vi inte vill leva utan dem.”


Vilars demonstration av brist på kvinnosammanhållning väcker också en annan fråga. Varför skulle inte vänskap vara möjlig mellan dessa välartikulerade, intelligenta kvinnor, vad än deras upphov påstår? Hela pjäsen är ju en underbar kommunikationsyttring.