Saavutettavuustyökalut

Helsingin Kaupunginteatteri

Arvio: Kirje Siperiasta

Egil Green – Borgåbladet – 27.10.2007

KVINNAN SOM SÅG HELVETET I NÄRBILD


Fem år i straffarbete i Sibirien och ytterligare fem år i förvisning bettydde att Elna Sundgren Schdanoff var en av de miljoner olyckliga som såg helvetets innersta gårdar i Stalins ökända Gulagarkipelag.
Brorsonen Christian Sundgren skrev om hennes personliga skildringar av ett umbärande som övergår allt förstånd i boken Brevet från Sibirien år 1997. Nu är berättelsen komprimerad ned till en timmes lång föreställning i Lilla Teaterns monolog med samma namn och med en superb Lilga Kovanko på scenen med de spartanska tegelväggarna i Amos Andersons konstmuseums sjätte våning.

Om boken på böckers vis skapar sina egna bilder i läsarens huvuden är Brevet från Sibirien i monologform ett praktexempel på teaterkonstens verbala och visuella genomslagskraft. Vi ser det som regissören och skådespelaren vill att vi skall se och det är det ofattbara lidande Elna Sundgren Schdanoff genomgick och överlevde.


Proffsarbete


Regissören Milja Sarkola har inte bara litat på styrkan i själva berättelsen utan samtidigt också undvikit varje tillstymmelse till melodram genom att låta Lilga Kovanko ta över scenen på ett lågmält men samtidigt ett maximalt intensivt sätt. Berättelsen rullar envetet på liksom det långa tåget med oskyldigt fängslade på väg till Sibirien.
Alternativet, att göra scenen till en arena för stora och svulstiga känslor, hade med största sannolikhet inneburit en fokusering på fel ställen.

Nu får i stället Lilga Kovanko – äntligen – visa vad hon som scenproffs gör av en roll som klippt och skuren för henne. Med sin medfödda ryska accent, med sina berörande små gester och med sin sorgset vemodiga, varsamma och tillika okluvliga rollfigur suger Lilga Kovanko in åskådaren i det svartaste av svarta hål på ett sätt som får tiden stannar upp omkring oss.


Hur överleva?


Den som läst berättelser om Gulagarkipelagen känner antagligen också till överlevnadsmekanismerna. För somliga fångar blev den religiösa tron livslinan, men för Elna Sundgrens del var det hoppet om att återse sin man och sin son i Moskva som bar henne genom umbärandena. Mannen fängslades före henne år 1937 och hon hann också få några livstecken från honom – innan hon själv i egenskap av hustru till en fängslad – hamnade på straffarbete och i inre landsförvisning.

Att sedan verkligheten – utan Elnas vetskap – inte motsvarade hennes förväntningar var antagligen också hennes räddning, som hon själv säger mot slutet av pjäsen. Hon överlevde och fick rätt att resa till Finland. Men kärleken till det ryska fanns för alltid kvar och det med en märklig kraft som Elna knappt förstod själv.

Brevet från Sibirien är en unik föreställning som Lilga Kovanko med sin lågmälda intensitet gör att höjer sig över det mesta jag sett på våra finlandssvenska scener.