Saavutettavuustyökalut

Helsingin Kaupunginteatteri

Arvio: Iloisiin kuulemiin ja näkemiin

Mats Liljeroos – Hufvudstadsbladet – 16.01.2008

Radions uppgång och fall

Radions historiska roll som folkbildare, nyhetsförmedlare och underhållare kan knappast överskattas och inte ens tevens intrång i hemmen rubbade märkbart radions grundmurade position. Det var egentligen först i och med 90-talets datatekniska revolution som den innehålls- och värdemässiga utförsbacke som i dag accelerar med skrämmande fart tog vid.


F.d. radioredaktören, manusförfattaren Outi ”Popp” Ahola har tillsammans med historikern Jukka Relander skrivit en lätt svärtat humoristisk kavalkad över radions historia som samtidigt, föga överraskande, växer ut till en de samhälleliga trendernas miniatyrhistoria.


Det hela tar avstamp i OS-året 1952, i en tid som säkert inte var bättre än vår men på något sätt föreföll mer mänsklig. Via diverse historiska nyckelkoordinater når man fram till det första aktslutet som sammanfaller med slutet på Kekkoneneran, medan den lineära framställningen i andra akten, klokt nog, överges för ett tidsmässigt mer innovativt grepp.


Våra reflekterande vardagshjältar är det härligt heterogena gänget på Päivän peili-redaktionen med Seppo Maijalas försiktiga, men i grund och botten humanistiska, general till förman samt Riitta Havukainens dråpliga hallåa som centrala dramatiska katalysatorer. Antti Timonens odrägliga ”nya tiden”-figur är i sin tur en nog så träffande nidbild av det moderna samhällets parasiter: de ständigt omstrukturerande konsulterna som rationaliserar bort det mesta utom sig själva.

Musikaliska speglingar


Föreställningens lika naturliga som fyndiga clou är givetvis att spegla de såväl dagspolitiska som mer personliga realiteterna i de tidens populärmusikaliska tongångar som majoriteten av radiolyssnarna, då som nu, törstat efter.


De oförglömliga melodierna, alltifrån Kärki/Helismaa-schlagrar via Chydenius/Oksanen -kampsånger och pop-rockklassiker signerade bl.a. Hector, Pelle Miljoona och Eppu Normaali till den avslutande Ultra Bra -”allsången” Minä suojelen sinua kaikelta, blir m.a.o. till ett slags emotionell nerv och dramaturgisk röd tråd och visst är det lyx att ha förmågor som Merja Larivaara, Pertti Koivula, Sami Hokkanen och urcharmiga Vuokko Hovatta som uteslutande vokala aktörer.


Rolighetsministern Mikko Kivinen har regisserat med säker känsla för textens intrikata balansgång mellan det komiska och mer allvarsamma och utan att förfalla till lättköpt situationskomik. Några sekvenser känns onödigt utdragna, trevande till innehåll och form, men mestadels passerar de skiftande tidsmässiga episoderna revy i föredömligt rask takt.


Antti Mattilas scenografi, med vidhängande stämningsskapande filmsnuttar, är lika enkel som funktionell och kapellmästaren Lasse Hirvi och hans ypperliga kvartett sköter om att den musikaliska biten fungerar som smort.


Så utformar sig Ilosiin kuulemiin ja näkemiin till ett stycke ogenerat nostalgisk underhållning med en nog så bitsk samtidssamhällelig satir lurande under den glättigt godmodiga ytan. Uppfriskande!