Saavutettavuustyökalut

Helsingin Kaupunginteatteri

Arvio: Pappas pojkar

Camilla Thelestam – Västra Nyland – 02.02.2008

Fyrtio år i sekunden


Samma sovrum – olika tidsplan.
Begravning och dop eller
bröllop samtidigt. Det är
tiden den engelska författaren
Simon Mendes da Costa
leker med inför våra ögon.


Genom att mer än fyrtio år
på en sekund försvinner ut
genom dörren tillsammans
med en rollperson uppstår
ett samband, ett förtätat porträtt
av både Louis och hans
söners öden.

Författaren har tagit vara
på hemligheter inom familjen
som ligger någonstans
under ytan och ofta förpestar
luften på ett obegripligt
sätt för kommande generationer.
I Pappas pojkar har
han tagit vara på en hel bunt
sådana: otrohet, avundsjuka,
utomäktenskapligt barn,
död.

Allt detta paketerat i – nej
inte en dyster tragedi – utan
en lättsam komedi. På
premiären kallade regissören
Pentti Kotkaniemi den
gästande författaren för en
fattigmans Tjechov – men
aningen mera mot fars styr
han nog pjäsen på Lillans
tiljor.

Snabb resa i tiden


Pappas pojkar inleds i dubbelsängen
i Louis (Sampo
Sarkola
) och hans frus sovrum.
Men det är inte frun
som ligger under täcket tillsammans
med Louis utan
Isabella (Edith Holmström).
Genom ett djärvt
hopp i tiden befi nner vi oss
i nästa scen mer än fyrtio
år framåt i tiden och likadana
snabbt alternerande tidsplan
leker författaren med
hela pjäsen igenom.

Detta ger pjäsen en känsla
av fart medan det samtidigt
nystar upp familjens hemlighetsnät
så småningom.


Två bröder har kommit till
sina pappas (Louis) begravning.
Sixten Lundberg spelar
den lite avdankade äldre
nissan-brodern (Tony) och
Pia Runnakko hans hafsiga
fru Sheila. Den yngre framgångsrika
och stiliga ferrari-
brodern (Reggie) tolkas
av Nicke Lignell och hans
sköna fru av Mia Hafrén.
Ensemblen står för skickligt
komedispel där speciellt
avundsjuka Tony och naiva
Sheila lockar fram skratt.



Eftersom författaren under
komedigreppet gömt
enormt tragiska händelser
såsom ett barns alltför tidiga
födelse och död, otrohet,
bilolycka/kanske självmord
mer mera, är det inte
alltid så lätt att emotionellt
hänga med i svängarna.
I Lillans uppsättning ligger
tonvikten på det underhållande
och roande och någon
tjechovsk skratt-genom-tårar
stämning uppstår inte.

Klart underhållande

Pappas pojkar bjuder på en
gediget skriven och skickligt
spelad komedi som genom
sin fart får kvällen att
lida snabbt. De snabba, fi lmatiska
klippen mellan
de olika tidsplanen hör till
kvällens mest fascinerande
giv. Utöver detta utandas föreställningen
en happy-golucky
atmosfär där besvikelser,
kärlek, hat och död bara
verkar att vara ingredienser i
leken. I pjäsen slänger Sheila
fram olika tankar om tid
som är löst baserade på Einsteins
teorier. Kanske författarens
och regissörens tidsperspektiv
är så avlägset att
vi mänskor bara är som myror
i stacken?