Saavutettavuustyökalut

Helsingin Kaupunginteatteri

Arvio: no-no

Jan-Peter Kaiku – Hufvudstadsbladet – 04.04.2008

Repris som imponerar

När Kenneth Kvarnström efter fyra år som konstnärlig ledare för Dansens Hus i Stockholm nu gör comeback som koreograf i Helsingfors, bevittnar vi en betydelsefull händelse i den finska samtida dansens historia.
Nypremiären av no-no för dagens Helsinki Dance Company bjuder på ett säreget starkt och suggestivt verk vars tilltal på intet sätt förlorat sin angelägenhet. Ensemblens tolkning heter duga även nu.


Kultfenomenet tillbaka

Vid urpremiären år 1996 blev no-no ett kultfenomen, en publikmagnet och ett flaggskepp för den förnyade dansgruppen och dess nya ledare – Kvarnström. Det var som ett eko av ensemblens tidigare glansperiod på 1980-talet under Jorma Uotinens ledning och repertoar. Idag är gruppens profil annorlunda och Kvarnströms comeback ingår i en verkserie skapad av gästande koreografer.


I Kenneth Kvarnströms egna repertoar är no-no givetvis en av pärlorna och väl värd en repris. Det framstår fortfarande som ett mästerligt, drillat och toppdesignat verk – från struktur och helhet in i minsta detalj och nyans. Den dramaturgiska spänningen släpper inte för ett ögonblick greppet när handlingen utvecklas från en lågmäld introduktion via mera varierade former och symboliska skeenden mot avslutningens starkt medryckande klimax.


Scenvärlden är grafisk och minimalistisk i svart, vitt och stål med nyanser skapade av ljussättningen. Ett podium likt en bänk eller en catwalk inramar scenen som en intim och fokuserad plats där laddade möten äger rum.


Man får ofta ett intryck av att det är frågan om ett avskilt eller privat rum och att omvärlden kan vara restriktiv i förhållande till det som sker där. Rätt ofta framstår handlingen som drömlik, surrell eller stillfilmslikt utdragen vilket ger åskådaren ett nytt tolkningsfilter. Scenen är som en spegel av det undermedvetna.


Orientaliska referense


Ljudvärldens kollage skapar en orientalisk, islamsk, måhända nordafrikansk referens, som är högst betydelsefull för helheten och stämningen. Just detta som för tolv år sedan mest framstod som exotiskt och annorlunda, kan i dag avläsas på ett nytt sätt mot bakgrund av dagspolitiken och extremismen. Vilka är dessa män med ”arabiska” texter på sina bara överkroppar?


Handlingen i verket skapas av och i dans och rörelse. Det fysiska uttrycket får stark symbolik och öppnar sig för tolkning när rörelsen, som koreografen själv brukar säga, rör sig mellan det abstrakta och narrativa.


Coolt tiltal


Koreografiskt ligger tyngdpunkten på duetterna. Man frapperas av hur mycket förskjutningar av tyngdpunkten kan betyda när en styr och modellerar medan den andra i full tillit låter det ske. Strax därefter byts rollerna. Trion, solon, parallella duetter och unison gruppdans eloborerar scenbilden och betydelsen. Det är ofta frågan om väldigt senseulla möten och om extatiska och elekftrierade impulser som löper genom kropparna. När detta kombineras med återhållsamhet och ett intryck av frånvaro skapas ett coolt och läckert tilltal. Skörhet eller sårbarhet ställd mot styrka och kontroll framstår som ett bärande tema i struktur likaväl som kroppsspråk.


No-no har nu dimensionerats upp genom att verket flyttats till lilla scenen och genom att det framförs av tio dansare istället för sju. Förändringen har inte tärt på slagkraften. Kai Lähdesmäki och Unto Nuora finns med från originalversionen. I övrigt är ensemblen förnyad. Även de nya har den karisma, presens och teknik som krävs. Bland dem upplevde jag Jenni-Elina Lehto och Valtteri Raekallio i särklass med sitt högst nyanserade kroppsspråk.