Arvio: Mamma betalar
EN FÖRESTÄLLNING DU INTE FÅR MISSA
Glädjande nog har Lilla Teatern under Stadsteaterns beskydd
lyckats få sin ekonomi på fötter igen – och ”Mamma betalar” (The
Blind Fiddler, 2004) bäddar för en välfylld salong även denna
säsong. Det är fråga om en mustig och musikfylld irländsk historia
med delvis samma upphovsmän som den tidigare succén ”Stenar i
fickan”. Dramatikern och skådespelaren Marie Jones, som skrivit
pjäsen, var själv närvarade vid premiären.
Återigen svarar Arn-Henrik Blomqvist för regin och också nu ser vi
Sampo Sarkola på scenen, medan Pekka Strang nöjer sig med
rollen som teaterns konstnärliga ledare. I stället kompletteras
skådespelargardet av Birgitta Ulfsson, Iwar Wiklander, Pia
Runnakko och Joachim Wigelius. Matti Kallio ackompanjerar på
dragspel och garanterar den äkta irländska stämningen.
Pjäsen utspelar sig mestadels på en typisk irländsk pub, som i
Mimmi Resmans scenografi med hjälp av ett kors enkelt omvandlas
till katolskt kloster. Den uppåtsträvande arbetarklassmamman Mary
har övertalat maken Pat att öppna pub för att ha råd att flytta till en
finare stadsdel och bo bland bättre folk. Men i praktiken betyder det
att Pat sällan eller aldrig ser sina barn som skickas iväg till
internatskola. 11-åriga Kathleen vantrivs med balett och skulle hellre
dansa riverdance på puben, medan Joe utvecklas till en berömd
konsertpianist. Tre dagar varje år drar sig den besvikne Pat tillbaka
till ett kloster för fasta och bön.
”Mamma betalar” är en underbar historia med alla kryddor: humor,
allvar, kärlek, död, starka känslor, stora livsfrågor och en
verklighetsförankring som tilltalar mig. Pjäsen tar väldigt fint upp
identitetsproblem som uppstod när den egna kulturen kom i kläm.
Särskilt på 1960-talet tvingades katolikerna utöva sin kultur och
spela sin musik i hemlighet på pubarna efter stängningsdags. Ett
särskilt djup får texten av det faktum att Marie Jones, född i Belfast
1950, själv har protestantisk bakgrund men tidigt fick upp ögonen för
förtrycket av katolikerna.
Arn-Henrik Blomqvist lyckas perfekt med att förverkliga författarens
intentioner. Skådespelargardet formligen frossar i frodiga irländska
karaktärer. Birgitta Ulfsson ser vi både som Mary och hennes
försupna syster Bridie, men särskilt samspelet med den egna
sambon Iwar Wiklander i rollen som Pat strålar av en ömhet som
helt tydligt inte är spelad. Pia Runnakko är lysande som dottern
Kathleen och kan på ett skickligt sätt växla mellan barn och vuxen.
Sampo Sarkola ser vi i många olika roller, bland annat som den rätt
så osympatiske brodern Joe, som inte kan dölja att han skäms för
sin familj.
”Mamma betalar” spelas endast denna höst så det gäller att skynda
på. Det här är en historia man inte har råd att missa!