Arvio: Spring Awakening
Krisande 1800-talstonåringar speglar vår egen tid
Det har varit en sällan skådad hype kring Spring Awakening alltifrån Broadway till Första linjen och för en gångs skull, är man frestad att påstå, inte utan orsak.
Det är frågan om en ovanligt medryckande musikal, oavsett genre, och Asko Sarkola & co vid Stadsteatern har igen en gång haft en alert och träffsäker musikalnäsa, när man i den nordiska förtruppen sätter upp den i en produktion som har alla förutsättningar att bli en klassiker.
Samtidigt kan det löna sig att hålla huvudet någorlunda kallt. Den amerikanska teatergatan numero uno är en konservatismens högborg i jämförelse med vilken nordisk småstad som helst och stycket är kanske inte fullt så sensationellt som man lätt kunde förledas att tro.
Vi har sett häftiga, och tematiskt nog så angelägna, rockmusikaler förr på våra breddgrader och talar man om amerikanska föregångare gjorde t.ex. Rent ett minst lika omtumlande intryck när det begav sig.
Vad som gör Spring Awakening unik är naturligtvis själva upplägget. Att låta Frank Wedekinds smått anarkistiska, djupt samhällskritiska pjäs från 1891 – som var så radikal att den på hemmaplan bannlystes för decennier framåt och först på 70-talet visades i ocensurerat skick i England och USA – agera spegel mot vår egen tid.
Hur ter vi oss i gårdagens ljus? Vad har sist och slutligen förändrats?
Tidlöst fräsch musik
Librettisten Steven Sater och tonsättaren Duncan Sheik låter de över 130 år gamla, mer och mindre krisande tonåringarna i en tysk småstad göra generations- och konventionsuppror till vår tids tongångar, men mot sin tids visuella fond (lika enkelt som effektivt frammanad av Jyrki Seppä och Maija Pekkanen).
Vi har alltså att göra med ett gäng kostym- och klänningskrudade ”rebeller”, som med popens och rockens medel skriker ut sin ångest gentemot oförstående föräldrar, auktoritativa lärare och en skenhelig vuxenvärld överlag.
Sheiks musik är kanske inte direkt originell – han emanerar ur singer-songwritertraditionen och tycks gilla framförallt engelsk 80-talspop – men den har en tidlöst allmängiltig kvalitet, som känns avgjort fräsch.
Den är, framförallt i de rikligt förekommande lyriska passagerna, emotionellt närvarande på ett konkret förnimbart sätt och därtill smart koncipierad såtillvida att den prioriterar musikdramatisk trovärdighet och integritet framom billigt hitmakeri.
Neil Hardwick är en regissör som ibland är för smart för sitt eget bästa, men här låter han hjärnan och hjärtat operera i optimalt samförstånd. Han sätter, med benägen hjälp av koreografen Harri Kuorelahti, en härlig sprätt på sitt supersamspelta och enormt energiska ungdomskollektiv, som mellan verserna ändå ges tillräckligt med utrymme att utveckla sina respektiva karaktärer.
Främlingar i sin egen värld
I brännpunkten har vi den hypersensitiva Wendla (en genuint berörande Sara Melleri), som förgäves försöker mjölka sin mor på hur barn blir till – ingen panik, hon får tids nog reda på det – den idealistiske fritänkaren Melchior (en trovärdig Jarkko Tamminen) samt, inte minst, olycksgubben Moritz (en sagolikt hysse Petrus Kähkönen), som inte hinner bekymra sig över latinläxor när det brinner i knutarna med att lära sig att bli vuxen.
Samtliga, proffs och studerande, sjunger med liv och lust och mestadels rent, även om sångarpriset nog går till Mariko Pajalahtis allmänt förvirrade Ilse, och man blir bergsäkert uppbackade av Lasse Hirvi och hans mäkta stilrent lirande septett med Mongo Aaltonen som rytmisk primus motor.
Jari Pehkonen och Leena Rapola är i sin tur blott stundtals smått farsartade, lätt schematiska, som representanter för en inskränkt och emotionellt traumatiserad vuxengeneration, där Melchiors liberalt medkännande mor utgör det enda undantaget.
Det behöver knappast påpekas att det barkar åt helvete. Dock inte för alla, inte omedelbart och inte utan att vi, i bästa fall, kan dra en och annan lärdom därav.
Och nej, givetvis har väldigt litet ändrats sedan det begav sig. Fortfarande har föräldrar skrattretande svårt att kommunicera med sin avkomma om naturliga saker, fortfarande florerar skenhelighet och bigotteri av alla de slag och fortfarande är tonåringar främlingar i sin egen värld.
Är någon förvånad?