Arvio: Amadeus
MAGNIFIK AMADEUS PÅ LILLAN
Vårens storsatsning på Lilla Teatern, Peter Shaffers Amadeus i regi av Erik Söderblom, är en magnifik upplevelse. Texten bjuder på såväl djupa existentiella tankar som lättsam humor och den intelligenta regin får det eminenta skådespelargardet att ge sitt allt.
Visuellt är skådespelet en fröjd för ögat med vackra dräkter, fina masker, stilig scenografi och stämningsfullt ljus. Allt förstås kryddat med Mozarts odödliga musik. Amadeus är en fest för alla sinnen.
Pjäsen utspelar sig under den sista timmen av Salieris liv när han rannsakar sig själv och gör upp med sin Gud. Tidigare i livet har han fått allt han bett om vad gäller framgång som kompositör och han har med list lyckats störta sin värsta rival Mozart i fördärvet, bara för att till sist tvingas inse att Mozarts musik, missförstådd av sin samtid, ändå vida kommer att överleva hans egen.
Gammal är äldst
Pekka Strang gör en imponerande rolltolkning av den bittre och intrigerande Salieri medan hans ständiga parhäst Sampo Sarkola gör sin Mozart till en charmant men lallande byfåne med förkärlek för prutt- och bajshumor (vilket på riktigt lär ha förekommit flitigt redan i Mozarts barndomshem). Herrarna konkurrerar inte bara om musikalisk framgång och gunst hos kejsare och frimurare utan också om kvinnor – Mozart lägger an på Salieris sångelev och älskarinna Katerina Cavalieri (en rolig och skönsjungande Kaisa Ranta från Sibelius-Akademin) och som hämnd försöker sig Salieri på Mozarts fästmö och sedermera fru Constanze Weber (tolkad med humor och värme av Nina Kaipainen).
Calle Öhman visar att gammal är äldst i sin roll som mecenaten Kejsar Josef II. Hans sätt att gå och tala, hans mimik är perfekt – minsta ögonrörelse är väl övervägd. Rabbe Smedlund, Lilga Kovanko, Joachim Wigelius och Patrick Henriksen gör alla både hovfolk och Venticello, alla ytterst komiska och tagna på kornet. Emil Holmström från Sibelius Akademin bjuder på skickligt pianospel som pianist och gör också herr Sommer – musikeleverna alternerar i sina roller med andra studerande.
Visuellt njutbart
Stadsteaterns dräktdesigner Sari Salmela imponerar med den ena skapelsen mera fantastisk än den andra, både muntra kostymer och ljuvliga dräkter i underbara tyger – även männen får glittra en gång.
Klädelegansen kompletteras väl av Jutta Kainulainens skickliga masker och Tanja Hynninens osannolika peruker. Kaisa Rasilas stilfulla scenbild består av några välvalda möbler, vackert målade fondskärmar, skåp som innehåller bla en varietéteater och i bakgrunden mot en molnbeprydd himmel skymtar skyltdockor med de olika scenkostymerna.
Bilden kompletteras av Paavo Kykkänens stämningsfulla ljussättning och ljudmästaren Eradj Nazimov får Mozarts vackra musik att klinga njutbart – man får höra musik ur bla Enleveringen ur Seraljen, Figaros bröllop, Trollflöjten och Don Juan.
Efter dryga tre timmar i salongen brukar man vanligtvis gärna stiga upp och gå ut. Den här gången önskar man bara att man kunde spola föreställningen tillbaka och börja se den om från början igen. Sällan har jag känt mig så upprymd och inspirerad efter en föreställning. Man får bara glädja sig åt att Erik Söderblom äntligen börjat regissera också på svenska och hoppas att han fortsätter med det.