Arvio: Fröken, champagne!
ONT SAMVETE ELLER INTE
teater
Johan Bargum:
Fröken, champagne!
Regi: Kalep Kagoda. Scenografi: Kalep Kagoda, Tomi Kuusiniemi. Dräkter: Nina Virkki. Ljus: Jan-Erik Pihlström. I rollerna: Sixten Lundberg, Joachim Wigelius, Anitta Niemi. Premiär i Lilla Teaterns foajé 3.4.
I Lilla Teaterns foajé bänkar sig publiken kring små bord för att följa med ett samtal mellan två män som har ett gemensamt förflutet. Det här är fråga om Johan Bargums nyskrivna text, enaktaren Fröken, champagne! där Sixten Lundbergs Bertil och Joachim Wigelius’ Mårten, två bankrånare träffas på nytt efter tio år för att fundera på vad som hände då, senare och vad som kan hända nu i pjäsens realtid då brottet strax kommer att preskriberas. De placerar sig vid ett bord framför publiken och väntar på att beställa något att äta och dricka. Samtidigt undrar Joachim Wigelius Mårten hela tiden varför Bertil vill att de skall träffas på nytt, eftersom de för tio år sedan beslutat att aldrig ses mera.
Det tycks också ha gått bra för bankrånarna tack vare det lyckade rånet eftersom Bertil, från att ha varit bilförsäljare, numera äger en bilfirma och Mårten uppgraderats från resebyråtjänsteman till ägare av en resebyrå.
Den femtio minuter långa föreställningen, som också benämns kaféteater, uppges enligt programbladet vara regisserad av Kalep Kagoda som också, tillsammans med Tomi Kuusiniemi gjort scenografin. Vem regissören egentligen är förbli oklart eftersom personen i fråga inte dyker upp efter föreställningen för att ta emot applåder av publiken. Kanske Kalep Kagoda vill vara helt anonym eller så är det kanske övertolkat fråga om en ploj som de som läst Tarzan-böckerna kan relatera till. Där betyder nämligen ”kagoda” på de stora apornas språk ”jag ger mig”.
Föreställningen innehåller vissa överraskningsmoment som inte här skall avslöjas. Språkpolitik ingår också i pjäsen då servitrisen (Anitta Niemi) dyker upp för att ta emot beställningar av Lundbergs Bertil som vägrar tala annat än svenska. Finansvärldens lurendrejerier dryftas också mellan de två kumpanerna som samtidigt går igenom vad som egentligen hände för tio år sedan och vad som ledde till att den tredje rånaren, Frank, så plötsligt, strax efter rånet dog i en bilolycka.
Litet dramatisk stegring och variation i regin ingår också i föreställningen då Bertil och Mårten några gånger bryter det statiska sittandet vid bordet. Häftiga känslor blossar upp i olika sammanhang beroende på skuldresonemanget mellan de två rollpersonerna.
Man kan, om man vill, också läsa in ironi och kanske ett skämtsamt metatextuellt plan i föreställningen och kritik av finanslivet.