Saavutettavuustyökalut

Arvio: Fröken, champagne!

Isabella Rothberg – Ny Tid – 09.04.2009

TILL BORDS MED SCHAKALER

Lilla Teaterns föreställning Fröken, champagne! bjuder på paralleller till finansvärldens fula fiskar.

Greppet i Fröken, champagne! är chosefritt. Föreställningen äger rum i Lilla Teaterns foajé, scenografin består av ett bord klätt i en vit linneduk, två par stolar, lite bestick, glas och tallrikar. Och förstås, två vardagsklädda herrar och en servitris.

Författaren Johan Bargum har skapat en klurig liten enaktare. I pjäsen möter vi två bankrånare, Bertil (Sixten Lundberg) och Mårten (Joachim Wigelius). Tio år efter deras gemensamma bankrån träffas männen i ett kabinett för att fira, det återstår nämligen en timme tills hela affären preskriberas.

Över middagsbordet vecklas sedan intrigen ut. Steg för steg dyker nya vändningar upp, allt medan whiskyn, snapsen och rödvinet flödar. Samtalet mellan gubbarna avbryts däremot regelbundet, då en kavat servitris, spelad av Anitta Niemi, kommer till bordet. Avbrotten inträffar förstås alltid då diskussionen är som mest spännande.

Pjäsen är delvis tvåspråkig, och man bjuder generöst på kommunikationsmissar som uppstår språk emellan. Det slängs en del träiga språkvitsar mellan Lundbergs karaktär och Niemis finskspråkiga servitris, och visst framkallar de lite skratt i publiken.

Lundberg och Wigelius är samspelta och relationen mellan figurerna känns dynamisk. De två småborgerliga gubbarna är kanske inte arketypiska bankrånare, snarare föds associationer till ekobrottslingar. Bargums pjäs bjuder också på paralleller till finanskrisen och fula fiskar som avslöjats i dess dager. En och annan bonusmjölkande företagsledare dyker också upp i tankarna …

Man kan se Fröken, champagne! som en kritik av marknaden, där bankrånet blir en symbol för kapitalismens transaktioner. Bertil och Mårten är två schakaler, och budskapet osar cynism. Bargum känns småprovokativ i sin hantering av teman som brott, straff och försoning.

Med sitt enkla yttre är Fröken, champagne! en riktigt uppiggande upplevelse. Den påminner en om att bra skådespelare och en bra text inte behöver så mycket mer. Det går att skapa sextio gastkramande minuter i en foajé.