Arvio: Emma Salokoski & Ilmiliekki Quartet
Emma Salokoski & Ilmiliekki Quartet: Vi sålde våra hemman
Emma Salokoski och Ilmiliekki Quartet har gjort en skiva som kan framstå som en klassiker i framtiden, skriver Jan-Erik Holmberg.
Emma Salokoskis och Ilmiliekki Quartets tolkningar av svenska visor finns nu på skiva. Samarbetet hördes redan år 2005 i konsertform på Viapori Jazz. Materialet som redan då kändes färdigt för utgivning har fått mogna i nästan fyra år.
För Ilmiliekki med Verneri Pohjola , Tuomo Prättälä , Antti Lötjönen och Olavi Louhivuori är detta den tredje skivan. Bandet håller väl sin identitet men visar samtidigt att musikerna inte är begränsade enbart till sin egen musik. På de två tidigare skivorna är det mest kompositioner av bandmedlemmarna medan det på den nya skivan bara finns två originalsånger, Edith Södergrans text En fångad fågel som Emma Salokoski tonsatt och Lilla vän med musik av Verneri Pohjola och text Salokoski.
Den övriga repertoaren innehåller kända toner från våra breddgrader som Kling klang klockan slår, Vyssan lull (signerad Evert Taube trots att ursprunget till visan kanske föregår honom) men också Den höga himlen av självaste Jean Sibelius till text av Jacob Tegengren.
Pohjolas trumpet utgör en perfekt andra stämma, som ordlöst reciterande kompletterar Salokoski och skapar ytterligare djup. Instrumentalisterna och vokalisten samarbetar på ett jämbördigt sätt – och svårt vore det att tänka sig Ilmiliekki-musikerna enbart som en kompgrupp för sången. Omvänt har Salokoskis chosefria sång också instrumentala drag som hörs bland annat i unisonodelar i Akvarell och En fången fågel. Hur fint lagarbetet är hörs särskilt bra t.ex. i Den höga himlen som tar sig modigt fram med rytmer som växlar mellan mer deklamerande psalmkvaliteter och perfekt genomförda sjungande rubatorytmer – en friare och mer levande tempouppfattning med pauser som talar om hur väl de har tonerna i sin makt. Mera sådant kan man njuta av i Jag unnar dig ändå allt gott.
På samma sätt som Jan Johansson gjorde odödlig jazz av folktoner går Emma Salokoski och kvartetten till väga. Och jämförelsen kan föras ända till slut: Johanssons jazz i folkton representerade på 60-talet tidens modernism och denna skiva är ombud för detta årtiondes jazz.
Man har inte kompromissat och gjort halvsorgsen visjazz utan fullblodig aktuell musik baserad på folkvisans kvaliteter som hållit över generationer. Då känns musiken samtidigt både fräsch och tidlös. Men helsorgset är det inte heller hela tiden, genom mollmelankolin skiner många durstrålar under skivans gång. Den fångna fågeln tar god fart i Prättäläs pianosolo och lyftet med bandets sväng.
Den känns nästan overkligt att höra en nyländsk vallåt, Kling klang klockan slår , framförd som på denna skiva. Det är globalt och urbant samtidigt som det låter finsk skog och äng om musiken. Salokoski går över till en instrumental synvinkel i sången och överbryggar de olika elementen genom befriade ordlösa toner.
Genom att varken banalisera eller popularisera konceptet lyfter man musiken till en ny nivå och har gjort en skiva som kan framstå som en klassiker i framtiden. Men det återstår givetvis att se. Alla tio bitar är bra, svårt att säga vilken bäst.