Arvio: Emma Salokoski & Ilmiliekki Quartet
Emma på mammas gata
Emma Salokoski har gjort flera språkliga utflykter – men den här gången landar hon för första gången i svenskan. På den nya skivan med bandet Ilmiliekki tolkar hon allt från Edith Södergran till Nils Ferlin.
Vi träffas på ett kafé i Munksnäs, strax efter att Emma Salokoski fört sin son till dagis.
För den stora publiken är hon känd som jazzsångare i banden Quintessence och Emma Salokoski Ensemble . Med bandet Ilmiliekki Quartet gör hon något som skiljer sig från resten av repertoaren: ett album med visjazz på svenska.
Det blir också Salokoskis debut på modersmålet. Till albumet har hon gått igenom mängder av svenska visor och svensk folkmusik, men framför allt har hon letat i sitt eget minne.
– Många av de här sångerna är såna man hört när man var liten, fastän det inte är en barnskiva. Det är nånting speciellt med sånger som ens mamma och mormor sjungit för en när man var liten, stämningen blir lite extra magisk. Jag har inte samma relation till finska folk- eller barnvisor, fastän jag kanske lärt mig uppskatta dem senare. Jag tror att min son får ett ganska annorlunda förhållande till de finska sångerna, eftersom min man (Ilmiliekki-trummisen Olavi Louhivuori ) ofta sjunger såna för honom vid passande tillfällen.
Den gamla klichén om att svensk vistradition är munter och glättig medan den finska folkliga musiken bygger på slavisk melankoli kommer på skam när man lyssnar på Vi sålde våra hemman.
– Det finns många tragiska element i den svenska musiktraditionen. Tänk på mördarballaderna … och på titelspåret på albumet.
Vi sålde våra hemman, en traditionell vals med text av Jan Johansson, suger med lyssnaren från första raden. Det är en brutal emigrantvisa om desillusionerade Amerikafarare.
Här lämnar man sitt fosterland i hopp om ett bättre liv, men hamnar på trånga skepp där ”man ser de döda kastas i havets vilda flod”.
Känner du själv starkt för emigrantberättelserna? Låten har ju fått ge namn åt hela albumet.
– Jag lever mig hemskt mycket in i den här historien när jag sjunger, men samtidigt har titeln en symbolisk betydelse. Vi har ju alla sålt våra hemman, på sätt och vis, jag menar att den amerikanska kulturen numera är en del av vår kultur. Men samtidigt finns det här nordiska arvet i bakgrunden och pockar på, säger hon.
Salokoski berättar att hon kan lyssna på gamla skivor med Quintessence och känna att engelskan blivit ett främmande språk.
– När jag började trodde jag ju aldrig att jag skulle sjunga på finska. Men nu när jag lyssnar på de där engelska inspelningarna så känns det som att jag spelar en roll. Det gör man ju i och för sig alltid, eftersom man alltid berättar olika historier, men den här engelska Emma Salokoski känns lite … barnslig, säger hon.
Men hon tänker inte bli en fullfjädrad folkmusiker nu, bara för att hon gjort sin första skiva på svenska.
– Jazzen är ju en amerikansk uppfinning så det amerikanska finns alltid där.
På det nya albumet finns också sånt som drar åt det klassiska hållet. Här görs en tolkning av Tegengren/Sibelius Den höga hilmen , och så finns Salokoskis egen komposition, en tonsättning av Edith Södergrans En fången fågel . Inte heller den med särskilt munter symbolik. Salokoski skrev låten som 19-åring.
– Södergran har ju en väldigt stark stämning i de flesta av sina dikter. Den här gyllene buren kanske också beskriver ett slags konventionens bojor. Och det talade väl till mig – när man är nitton vill man ju gärna vara lite rebell, säger hon.