Saavutettavuustyökalut

Helsingin Kaupunginteatteri

Arvio: Vill ha mera

Åsa Gustavsson – Vasabladet – 16.10.2010

Vill ha mera, premiär på Lilla Teatern 14.10. Revy av: Anna-Lena Laurén, Stan Saanila, Anders Slotte och André Wickström. Regi: Frej Lindqvist, scenografi: Jyrki Seppä, dräkter: Elina Kolehmainen. På scenen: Sixten Lundberg, Mia Renwall, Pia Runnakko, Sampo Sarkola, Pekka Strang, Birgitta Ulfsson och Joachim Wigelius.

Lilla Teatern i Helsingfors firar sitt 70-års jubileum med en nyskriven revy av Anna-Lena Laurén, Stan Saanila, Anders Slotte, och André Wickström. Fyrklövern är vida känd från andra produktioner både på scen, TV och i radio. Må hända då att Anna-Lena Laurén, till vardags journalist och författare, är den mest överraskande parten av textförfattarna. Å andra sidan har hon ju bland annat i programmet Eftersnack visat upp både skarp tunga och stort sinne för humor.

Varför då en revy? Det kan ju bli lite fjantigt och föra tankarna till diverse hembygdsföreningars nyårs dito. Lilla Teatern har en revytradition att falla tillbaka på som sträcker sig ända till 1940-talet. Så dels talar traditionerna för revytanken. Dessutom är revyn som idé ett utmärkt sätt att kommentera händelser på både det lokala och globala planet. Så inleds också Lillans revy med en gemomgång av världshändelserna hittills under 2010. Inte olika politiska missar i hemlandet att förglömma.

Vad kan och får man då skämta om i Lillans revy? I princip om vad som helst från finlandssvenskar, ryssar, ester, muslimer till döden och Svenska Teaterns teaterchef. Textmakarna har fått till en text som med hjälp av skådespelarna får publiken att stundvis vrida sig av skratt. Även om skrattet emellanåt nästan fastnar i halsen på grund av viss balansering på gränsen mellan det smakliga och osmakliga.

Roligast blir det ju när man driver med sig själv: finlandssvenskarna. Man får se festliga inslag av olika mysiga TV- program som bland annat Min morgon. Revymakarna levererar också ett utmärkt sätt att få vår minoritet att växa: vi konverterar till islam och tillhör därmed en växande minoritet.

Prästen i Joachim Wigelius tappning predikar kärlekens evangelium genom att föreslå giftermål för alla vare sig man är homo- eller heterosexuell, barn eller djur. Hufvudstadsbladets växel har flyttats till Indien och sköts av Sampo Sarkola iklädd turban och med kunskaper i närpesiska. Ett av de roligaste inslagen är när revyns manliga skådespelare med sång och dans berättar hur en riktig karl ska vara.

Revyns kvinnliga skådespelare Birgitta Ulfsson, Pia Runnakko och Mia Renwall visar sig alla vara fullfjädrade komedienner. Renwall visade sig också äga en alldeles fantastisk sångröst, som gärna kunde ha använts mera under kvällen. Birgitta Ulfssons makabra samtal med döden om respit fram till nyårsafton kändes lite vågat, men om det görs med glimten i ögat så fungerar även det.

Revyns scenografi är simpel och lätt att ändra för att passa in i de olika sketcherna. Regissören Frej Lindqvist har tillfört skådespelarna ett avslappnat och naturligt skådespeleri. Musiken av Arttu Takalo är inte märkvärdig, men fyller sin uppgift, för kvällen elegant skött av pianisten Kaisa Kulmala.

Slutklämmen med presentationen av Svenska Teaterns nästa orienteringsmusikal Kompassen blev en fartfylld avslutning och en liten känga till den konkurrerande svenska scenen i Helsingfors och dess teaterchef. Snyggt!