Arvio: Den Girige
Fullträff på Lillan
Roligt att Lilla Teatern under sitt jubileumsår – 70 år – har lyckats pricka in en så veritabel fullträff som Moliéres Den girige. Den fyndiga texten flyter i Christer Kihlmans översättning och Neil Hardwicks regi är uppsluppet humoristisk utan att gå till överdrifter. Ralf Forsströms scenografi och Sari Salmelas dräkter fulländar den visuella njutningen.
Klassiker saknar ju ofta det överraskningsmoment som en ny och okänd pjäs kan erbjuda men Lillans eminenta ensemble lyckas verkligen blåsa liv i Moliéres tidlösa text och hålla publiken trollbunden från början till slut med sina ypperliga skådespelarprestationer.
Huvudrollen som Harpagon görs liksom för 30 år sedan av teaterchefen i egen hög person, Asko Sarkola, och det är helt enkelt rock’n roll over karl’n. Visserligen känns hans kroppsspråk lite väl ungdomligt för en 60-årig gubbe men det kompenserar Sarkola suveränt med sin oslagbara mimik liksom sin röstanvändning.
Välsittande roller
Sonen Cléante spelas av sonen också i verkliga livet, Sampo Sarkola, som sitter bra i charmörsrollen, medan Åsa Wallenius lyser som dottern Élise.
Dotterns hemlige älskare Valère som ständigt vänder kappan efter vinden för att behaga Harpagon spelas med sting av teaterns konstnärlige ledare Pekka Strang. Den ljuva Mariane som åtrås av både far och son är en förtjusande uppenbarelse i Amanda Löfmans gestaltning. Sixten Lundberg är rolig som den bakfalska kocken Mäster Jacques som försöker kasta misstankarna på Valère när det i själva verket är den spjuveraktige skojaren La Flèche som stulit Harpagons pengar – sällan har man sett Matts Stenlund så bra som i den här rollen! Joachim Wigelius gör poliskommissarien men glänser framför allt i den lilla rollen som Mäster Simon – med en obetalbar mimik får han mycket ut av sina få minuter på scenen. Pia Runnakko gör äktenskapsmäklerskan Frosine och Eeva-Liisa Haimelin hushållerskan Dame Claude medan Tom Wentzel och Peik Stenberg alternerar i rollen som Élises försmådda friare Anselme – på premiären såg vi en festlig version med Wentzel med hår lika vitt som kostymen från topp till tå.
Lyckad helhet
Den girige är utan tvekan en av Neil Hardwicks mest lyckade regiarbeten och personregin sitter som gjuten och lockar publiken till ständiga skratt utan att ändå slå över eller förringa det underliggande allvaret i texten. Ralf Forsströms scenografi var också en njutning för ögat, ett nedslitet kök oerhört realistiskt förverkligat, ett gediget hantverk som skön motvikt till den minimalistiska stilisering som är så allmän nuförtiden. Scenbilden fulländas av Sari Salmelas fina dräkter. Lillans Den girige är absolut värd ett besök för alla vänner av god skådespelarkonst.