Arvio: De rättfärdiga
Terror som intellektuellt pussel
Lilla Teatern låter med Albert Camus pjäs De rättfärdiga sökarljuset spela över terrorns väsen och orsaker i en på verkliga händelser baserad berättelse om fem ryska socialister, som i revolutionens namn lönnmördade storfurste Sergei Romanov i Moskva 1905.
Terror har använts, används och kommer att användas så länge det finns människor som i ”rättfärdighetens” namn är beredda att kämpa för en större sak genom att välja bort sig själva. På ytan handlar De rättfärdiga om vad som händer före, under och efter attentatet. På ett djupare plan är fokus inriktat på de involverades grubblerier, tankar och ideologiska munhuggning om det berättigade i att mörda en annan människa. I den meningen har föreställningen mera karaktär av terror som ett intellektuellt pussel än actionthriller.
Stabilt grepp
Regissören Aleksis Meaney lyste till redan i Teater 90°:s pjäs Aniara ifjol och visar igen att han har ett stabilt grepp om föreställningen.
Scenografen Alisha Davidov har gjort en fungerande stor rektangulär scenbild med svarta små piedestaler för skådespelarna att stå på. I kombination med Kalle Paasonens ljus och videoprojiceringar i fonden och på väggarna skapas en illusion som i första akten centrerar sig på det slutna rummets intensiva brainstorming. I andra akten förändras stämningen och tonläget radikalt då attentatsmannen (Sampo Sarkola), som dödat storfursten genom att slänga en bomb på honom, sitter fängslad i orange t-skjorta i ett också i övrigt Guantanamoliknande häkte och utsätts för ”stiliserad tortyr”. Bytet till 2000-talets kläder med camouflagedräkter och boots visar också det på ett hopp hundra år framåt i tiden.
Missad information
Tyvärr innehåller det i övrigt innehållsrika programbladet inte ett ord om Albert Camus liv, tankar och produktion, vilket kanske hade gjort pjäsen mera lättbegriplig.
Fransmannen Albert Camus (1913-1960) som fick Nobelpriset i litteratur 1957 och dog i en bilolycka tre år senare var en intellektuell vänstersinnad och medlem i kommunistparitet 1937-1939.
Men han var ingen enögd fanatiker utan kritiserade redan på 1950-talet hårt Sovjetdiktaturen. Camus inställning till terrorism och våld var också negativ, vilket gör De rättfärdiga till en plausibel berättelse om människor som trots mod, hängivelse och ädla tankar rör sig mot tragedins branter, helt enkelt för att den godhet de anser sig företräda också är ond.
Styrka och svaghet
De rättfärdiga är en intellektuell pjäs, vilket är utmärkt i en tid då mera populistisk underhållning är mera regel än undantag på våra finlandssvenska institutionsteatrar i huvudstaden
Men samtidigt som det är pjäsens styrka är det också i viss mån dess svaghet. På klarspråk innebär det många vällevererade, minnesvärda repliker och en insikt om att ingenting är svartvitt. Men det betyder också att det filosofiska hårklyveriet ibland får pjäsen att glida ur fokus och tempot att stanna av.
Vem är sedan terrorist, vem nationalhjälte? Det beror på perspektivet, vilket Teater Mestolas pjäs Eugen Schauman år 2009 var ett bra bevis på.
Lillans skådespelare är alla på bettet: Pekka Strang som terroristgruppens ångestfyllda primus motor Annenkov och polischef Skuratov; Sampo Sarkola som den tvivlande idealisten Kaliajev; teaterhögskolestuderande Peter Ahlqvist som blödig terroristunderhuggare och fångvaktare; Peter Kanerva som den lidelsefulla och hetlevrade Feodorov och Nina Hukkinen som bombtillverkaren Dora och storfurstinna. Peter Kanerva, som med sin terroristroll och som den folkligt komiska fängelsestädaren Foka, igen visar på hundraprocentig sceninlevelse kräver ett extra omnämnande.