Arvio: Omaka par
När rätt blir riktigt fel
Gillar man inte komedi kan man lika gott söka sig till ett annat teaterhus än Lilla Teatern. Men om man känner för humorgenren är den nya pjäsen Omaka par exempel på komedi när den är som bäst.
Som vanligt står och faller allt med manuset, regin och skådespelet. Och när det fungerar så välsmort som i Neil Simons klassiker från 1965 blir man nästan mot sin vilja tvungen att flagga vitt i stället för att famla efter pestflaggan.
Omaka par, eller på originalspråk The Odd couple, har visats ett otal gånger på teaterscener men också på film, där så pass stora namn som Jack Lemmon och Walter Matthau gjort huvudrollerna. När Pekka Strang och Sampo Sarkola på Lillan tar emot stafettpinnen är åtminstone en sak säker: radarduon är hemma på sin mammas gata.
Det finns många som fnyser till så fort man nämner ordet komedi. Då skall man åtminstone vara så ärlig att man medger att bra komedi är svår att göra.Timingen måste fungera och replikerna får absolut inte mumlas bort eller uttryckas utan geist .Nej, varje guldkorn måste förvaltas med både välaccentuerade gester, konstpauser och en outtömlig arsenal galna åtbörder. En amatörteatergrupp hade därför med stor sannolikhet haft enorma svårigheter att klara av det Lillans skådespelare presterar.
Klassiskt omaka
Omaka par är den klassiska historien om två diametralt motsatta människor som börjar gå varandra på nerverna till den grad att man snart känner vittringen av ond bråd död bakom knuten. De facto skiter det till sig till den grad att varken dubbla blöjor eller ett batteri av pottor hade varit till någon bot.
Och inte undra på. Pekka Strang är i rollen som den från hemmet utkastade äkta mannen Felix inte bara känslig, lättstött och gråtmild utan även en fullständigt städgalen pedant. Det får den slappa, slarviga och frånskilda Oscar nogsamt pröva på när han erbjuder vännen husrum hemma i sin flotta lägenhet.
Snart är pokerkvällarna med killarna (Robert Kock, Peter Kanerva, Peter Ahlqvist och Marc Svahnström) ett minne blott, och när Felix inte slamrar på i köket ränner han runt med dammsugaren – ett nog så gott bevis på att överdriven renlighet är närmsta rågranne till galenskapen.
Inget maratonlopp
När duon sedan får middagsbesök av husets två hönsiga men ack så förtjusande grannflickor (Nelly Hristova och Heidi Lindén) – två damer man för övrigt mer än gärna hade ramlat över litet oftare under sin blyga tonårstid – verkar irritationen övergå i stoj och gamman, men icke. Ont blir värre och det rätta riktigt fel, för att till sist eskalera i ett för farsen typiskt avigt slut.
I motsats till förväxlingskomedins maratonlopp i dörrar och ständiga försök att dölja sakernas rätta tillstånd är Omaka par en komedi garnerad av inspirerande galenskap. Och äpplet i grisens mun, det avtecknar sig i samspelet mellan och scenkemin hos Sampo Sarkola och Pekka Strang.
Också de övriga, hårt beprövade killarna i pokergänget lockar till spontana skratt. Erkänns: den som söker efter djup och budskap kan se sig efter det i månen, men humorns glada sol, den strålar från en klarblå himmel.