Arvio: Va va de ja sa!
Sannfinländska nålstick kröner fräsch Lillanrevy
HELSINGFORS. Efter en paus på 20 år har Bengt Ahlfors återvänt med en revy på Lilla Teatern och det var inte en dag för tidigt.
Va va de ja sa! med sin fritt tillämpade tematik kring efterklokhet är visserligen aningen ojämn men när den är som bäst och ensemblen bränner av från höfterna dimper det ned godbitar man begärligt sväljer med hull och hår. Bra revy ska både roa och vara aktuell – Lillanrevyn klarar av bådadera. .
Va va de ja sa! är en väl- och samspelt revy. Scenbytena är perfekta, tempot genomtänkt och varierande. Mest imponeras jag ändå av Bebbe själv som fortfarande presterar så högklassiga tal- och sångtexter. Dessutom behärskar han komponerandets svåra konst med både eget och lånat i partituret, en musik som basisten Ville Herala och pianisten och arrangören Kaisa Kulmala ackompanjerar med såväl finess som stort hjärta. .
Med Emma Klingenberg som gästartist befinner sig Jonna Järnefelt i sällskap av en jämbördig musikalisk medspelare med egen scenkarisma och stort glitter i rösten.Joachim Wigelius och Pekka Strang går också bra ihop med den från Helsingfors Stadsteater utlånade fryntliga Eero Saarinen och med frilansskådespelaren Nicke Lignell.
Ralf Forsström, parhäst med Ahlfors sedan sextiotalet, svarar med sina tygridåer för en varm och vänlig scenografi medan hans dräkter ibland är direkt fyndiga.Jakob Höglunds koreografi är skräddarsydd för ensemblens kunnande.
.
Nålstick och parodier.
.
Om några sketcher är godmodiga, välmenande och allmänt charmfulla, såsom den med två talande träd och den med mötet mellan två spårvagnar i Helsingfors, skruvas stämningen småningom uppåt med flera grader när politiken kommer in i bilden.
Det är omöjligt att inte skratta åt parodin med de tre självmedvetna finlandssvenska damerna som målar in sig ordentlig i ett hörn när de försöker välja Finlands lucia enligt en till absurdum förd jämbördighetsprincip, liksom när en nutida Marias (Klingenberg) bebådelsetimma slår i en sketch om så kallad ”assisterad befruktning”..
Det bränner också till ordentligt i Bröderna Bobrikoff. Vad skall vi ta oss till med dessa finski? och i scenen med jetsetets plastikkirurg (Wigelius) med avfallsproblem förorsakade av fettsugning av korpulenta damer. .
Dags för gapskratt bjuds det på när Helan (Saarinen) och Halvan (Strang) möts på lunchrasten, för att ryka ihop i ett språkgräl där de två representanterna för vårt majoritets- och minoritetsspråk bankar varandra i skallen med alla de kända tillhyggen man lärt sig identifiera under åren. .
Revyns klimax finns i sketchen Sannfinlandia till tonerna av Sibelius kompletta Finlandia. I den reser sig en segerviss Timo Soini (Saarinen) ur avfallscontainerns djup för att tillsammans med den övriga ensemblen i nationaldräkt brista ut i en högljudd lovsång – interfolierad av en massa ”perkele” och några ”jytjky” – till insjöstugans, bastuns, korvens, Koskenkorvans och alla de utsparkade negrernas Finland.