Arvio: Viulunsoittaja katolla
Alla älskar Tevje
Snacka om att satsa på ett säkert kort. Spelman på taket är inte bara Finlands överlag mest framförda musikal: Helsingfors stadsteaters Finlandspremiär 1966 spelades 446 gånger för en publik om 320 000 ögonpar.
Oslagbart rekord i sitt slag och när den nu kom upp på repertoaren för första gången sedan dess hade 35 000 biljetter sålts till höstens föreställningar redan innan premiären 29.8.
Vilken tur då att det handlar om inte bara en av världens populäraste utan även bästa musikaler. Alla älskar den godhjärtade, vardagsfilosofiske mjölkutköraren Tevje, som grälar med sin Gud och sin hustru och vacklar i korsdraget mellan byagemenskapens rigorösa reglemente och en förnuftsbaserad medmänsklighet mot fonden av antisemitiska vindar och nya ideals genombrott i det tidiga 1900-talets Ryssland.
Joseph Steins libretto balanserar på ett sällsynt lyckat sätt mellan humor och tragik, emotion och satir, och Sheldon Harnicks snärtiga sångtexter matchar optimalt Jerry Bocks oförglömliga musik, som mixar klezmer, rysk folkton och mer traditionella musikaltongångar på ett sätt som bara kan beskrivas som tidlöst.
Av kött och blod
Den här musikalen står och faller i ovanligt hög grad med sin huvudperson och Esko Roine, som var med redan 1966, är en sannskyldig fullträff i en roll där det gäller att ha skinn på näsan och år på nacken, på ett trovärdigt sätt gå balansgång mellan buskis och seriöst drama och dessutom ha stämbanden perfekt kalibrerade.
Roines Tevje är vare sig eftergiven mes eller hustyrann utan en människa av kött och blod som på ett trovärdigt sätt, likt spelmannen på takåsen, försöker hålla jämvikten mellan traditionens förpliktelse och samvetets röst och som ger uttryck för sina känslor i en lagom stiliserad sång.
I övrigt rullar Hans Berndtssons väloljade regi och Rebecca Evannes dito koreografi på som tåget. Det är tekniskt imponerande och vältajmat och som enda lilla invändning kan anföras ett kanske onödigt avancerat maskineri i en till syvende och sist rätt intim historia. En snäppet mindre trumma hade räckt för att hålla takten.
Friktionsfritt kollektiv
Också de övriga rollerna i det friktionsfritt agerande kollektivet kändes pricksäkert förvaltade. Så framförallt Riitta Havukainen som Tevjes ampra hustru Golde och så även Anna-Maija Tuokko (Tzeitel), Raili Raitala (Hodel) och Marika Westerling (Chava) som de upproriska och utomordentligt skönsjungande döttrarna.
Bland herrarna noterar vi bl.a. Tuukka Leppänens vinnande tolkning av lika charmige som slagfärdige revolutionären Perchik samt förstås spelmannen själv, Toivo Rolser, som ges tacknämligt med utrymme med felan i högsta hugg.
Kanske ligger Anatevka någonstans i trakten av Vitebsk. Ralf Forsströms luftiga scenografi manade osökt fram Chagalls värld och man kom egentligen bara åt att sakna en och annan luftburen ko.
Den suveränt musicerande 19-personers sinfoniettan – i onsdags under ledning av andre kapellmästaren Risto Kupiainen – satte guldkanten på en på många sätt minnesvärd Spelman.