Saavutettavuustyökalut

Helsingin Kaupunginteatteri

Arvio: 100 tapaa nauraa

Jenny Jägerhorn – Hufvudstadsbladet – 08.10.2012

Att dansa till stratt

Jyrki Karttunen är galen. Men ljuvlig. Hans nya föreställning 100 sätt att skratta är något alla måste se.



Det börjar med ett ryck i ändan av tån, fortsätter som en skakning i låret, rumpan, bålen och ända ut i fingerspetsarna. Till slut dallrar varje muskel i hela ansiktet och öronsnibbarna fladdrar. Det går inte att hejda. Skrattet brakar fram. Kai Lähdesmäki asgarvar och det smittar av sig på hela publiken.


Hur mynnar skratt ut i rörelse och dans? Det här i huvudtemat i Jyrki Karttunens nya verk 100 tapaa nauraa (100 sätt att skratta) för Helsingfors stadsteaters danskompani. För 23 år sedan debuterade Karttunen själv som dansare i samma hus i dåvarande konstnärliga ledaren Jorma Uotinens verk Ballet Pathétique. Efter årsskiftet tar Karttunen själv över chefskapet.

Jag måste medge att jag hade mina dubier angående temat. Att försöka vara rolig är inte lätt. De första tio minuternas prutthurtiga unisona dans för tankarna till en Kappahl-reklam från 90-talet. Men sedan växer föreställningen i och med en rad fantastiska enskilda prestationer.

Jenni-Elina Lehtos slattriga karaktär påminner om Långben. Hon ger ett lite imbecillt intryck, där hon står och stirrar ut i luften i jakt på ett skratt som inte helt vill infinna sig. Hämningarna i kropp och själ blir ett hinder för att låta skrattet växa fram. För Eero Vesterinen går det lättare. Skrattet sprudlar ut genom den trattformade munnen och han frustar så glasögonen blir immiga. Gängliga Mikko Paloniemi fnittrar infernaliskt som en kalkon på lustgas, och Aksinja Lommis gnäggande skratt tar över hela kroppen så att man nästan tror att hon snart ska spricka i tusen små bitar.

Valtteri Raekallio och Terhi Vaimala imponerar med sina starka rörelsekvaliteter.

Avsnittet med en grupp amatörskådespelare som dansar hiphop bryter ändå stämningen. Varför de har tagits med blir oklart. Vill Karttunen idka konstfostran kan det göras på annat håll.

Så börjar de ploppa upp, först som bakgrundsfigurer som likt sockerfulla humlor surrar omkring och småningom blir allt mer dominerande. De kan beskrivas som en blandning av gula Teletubbies och rymdvarelser eller rentav dansande smileys med armar och ben.

Gruppens styrka accentueras just av dessa gula masscener där cirkus möter klassisk stumfilmskomik. I början yrar de mer planlöst omkring på scen men sedan utmynnar deras dans i en eruption av sann glädje. Rörelsespråket är organiskt, graciöst, accentuerande och hejvilt.

I slutscenen svävar Jenni-Elina Lehto fram genom luften på Teletubbiernas armar som en Alice i underlandet och vidare ner längs ett böljande hav som bildas av de gula varelserna rullandes längs golvet.

Föreställningen visar att indelningen i finkultur/populärkultur kan te sig skrattretande. Det här är universellt och mänskligt. Karttunen lyckas skapa en tokrolig genomsympatisk värld som man skulle vilja samla i en ask som går att plocka fram när livet känns surt. Ett gott skratt inte bara förlänger utan förgyller också livet.