Arvio: Rakkaus
Kärlek med djup och humor
Ari Numminen har tillräckligt med livserfarenhet för att på ett ärligt sätt göra ett verk om kärlek utan att göra den vare sig större eller mindre än den är.
Hans nya verk Rakkaus handlar om kärlek i dess olika former och ur olika åldersgruppers synvinkel. Dansarna klapprar smått osäkert men gravallvarligt omkring på scenen medan Kai Lähdesmäki bryter ut i ett passionerat wailande.
Kontrasten mellan allvarig tematik som berörs med ett humoristiskt grepp blir också intressant. En slöjklädd brud berättar hur det skulle vara trevligt om mannen, om han slår kunde göra det med lite mindre kraft. I nästa stund lyser strålkastaren mot en jesusfigur som diskuterar skilsmässa med sin Maria, vilket kanske kan ses som en anspelning på det martyrskap man ibland tar i ett förhållande.
Kvällens stora blickfång är Jenni-Elina Lehto som både bjuder på en helgalen fylletolkning och parodi på en afrikansk invandrare. I nästa stund förvandlas hon till en gorilla och släpper lös det inre djuret som vi alla har inom oss. Det här är roller som lätt blir pinsamma, men Jenni-Elina Lehto är suverän och vågar blotta sig.
Premiärpubliken vrider sig av skratt. Rörelsespråket är fränt och rättframt. Ari Numminen lyckas väl med att föra fram det oslipade och äkta och på så sätt beröra en bred publik.
Scenografin är enkel eftersom det är tänkt att föreställningen som riktar sig speciellt till unga ska åka runt till olika skolor och läroinrättningar.
Numminen har också fått med vissa pedagogiska inslag. En skruttig gymnastikboll kastas in på scenen. Bollen berättar att den är tjock och blir mobbad och att den gärna vill bli kär. En stund senare får den sällskap av en mindre boll – också en annorlunda ung kan hitta sin gelike.
Ari Numminens Rakkaus är både äkta och humoristisk, den har ett djup samtidigt som den är jordnära.