Arvio: Kiviä taskussa
Skådespelararbete av bästa sort
Marie Jones: Kiviä taskussa (”Stones in His Pockets”). Finsk övers.: Henri Kapulainen. Regi: Pentti Kotkaniemi. Scenografi och dräkter: Jyrki Seppä. Ljud: Ari-Pekka Saarikko. Ljus: Teppo Saarinen. I rollerna: Mika Nuojua och Martti Suosalo. Föreställningar på Helsingfors stadsteaters scen Studio Pasila.
Det berättas att nordirländska pjäsförfattaren Marie Jones var en bråkstake i skolan. Istället för kvarsittningar kom läraren på den geniala idén att skicka henne till skolans teaterklubb och på den vägen blev hon.
Jones pjäser är verkligen teater, få dramatiker har en så stark känsla för att det just för scenen, för skådespelarna texten skrivs. I pjäsen Stenar i fickan spelar två skådespelare femton roller och de två aktörerna får ta skådespeleriets hela register i bruk. Det är inte bara olika roller de spelar utan rollerna rör sig också på olika nivåer av fiktion.
Killarna Charlie och Jake, någonstans på en utarmad irländsk landsbygd, är de två grundrollerna som de övriga rollerna kretsar kring. En filminspelning Charlie och Jake är assistenter i blir en väg till att fantisera sig bort från verkligheten och till att göra en fantasi om filmens fantasi, där publiken får rollen av fiktiva statister eller filmare medan de två skådespelarna agerar regissörer.
Stenar i fickan gjordes lysande av Sampo Sarkola och Pekka Strang på Svenska Teaterns miniscen för ett år sedan. Då Helsingfors stadsteater sätter upp samma text på finska är jämförelsen oundviklig men den visar sig vara meningslös. Martti Suosalo och Mika Nuojua, rasande skickligt regisserade av Pentti Kotkaniemi, bjuder på skådespelararbete av bästa sort, vilket också Sarkola och Strang gjorde.
Suosalo och Nuojua öser ur komikens källor och växlar på bråkdelen av en sekund från den ena rollen till den andra. Nuojua parodierar filmvärldens tillgjorda ytlighet på ett rätt sarkastiskt men också ömsint sätt, medan Suosalo är mera ett slags bondtyp med fötterna på jorden och med en härlig skala av humor, självironi och mänskliga känslor.
Komiken går på höga varv och det är också det enda som kan invändas mot denna sprudlande spirituella uppsättning av Stenar i fickan. När de andra bottnen i pjäsen skall träda fram är det för sent att byta växel. Killen som gick ut i sjön med stenar i fickan och den bitande frågan om hur oskyldig den avgudade filmindustrin sist och slutligen är glider förbi som seriösa tankeställare då det något uppskruvade greppet redan hunnit bli självgående. Kanske finns det för många av dessa klart-för-tagning-scener. Två och en halv timme är i längsta laget och med några strykningar kunde ett superbt verk vara fulländat.
Komiken och tragiken i denna mångbottnade teaterföreställning är förlösande. Det är inte Hollywood utan kossorna som ger gossarna ett liv. Det går att leva på landet, hurra!