Arvio: Grönholms metod
Efter att ha erövrat Europa och Latinamerika har den katalanska dramatikern Jordi Galcerans succépjäs Grönholms metod (El mètode Grönholm, 2003) nu fått sin premiär på Lilla Teaterns scen i regi av Pentti Kotkaniemi.
Föreställningen börjar med att en ung man i mörk kostym stiger in i ett stilrent men opersonligt mötesrum i en skyskrapa på Diagonal i Barcelona. Den multinationella, svenska inredningskoncernen Dekia söker chefskandidater, och den ambitiöse Ferran Augé är först på plats. Anefter anländer ytterligare tre kandidater – två män, en kvinna – för att konkurrera om den åtråvärda posten. Men den här anställningsintervjun visar sig snarare vara ett invecklat psykologiskt test där kandidaternas identiteter, vare sig sanna eller antagna, sätts på prov. Och var är intervjuarna?
Grönholms metod spelades på svenska på Teaterhögskolan i fjol men Lillan är den första proffsscenen i Norden som sätter upp den. Och visst kan Lillan gratulera sig själv för att ha snappat upp en pärla. Det speciella med denna pjäs är den intrikata intrigen, där åskådaren sällan kan ana vad som är i antågande eller kan lita på de växlande utsagor som rollfigurerna ger om sig själva. Som i den värsta deckare får åskådaren ständigt revidera sina uppfattningar om personerna eftersom de tar till den ena lögnen efter den andra för att hålla sig kvar i spelet. Författaren spinner på med denna spänning och undanhåller avslöjandet in i det sista. Lyckligtvis nog har föreställningen ingen paus som kunde rubba spänningen.
Lillans ensemble lyckas fint med att gestalta de olika persontyperna samt de olika attityder och masker som rollfigurerna bollar med. Alla fyra lyckas göra åskådaren osäker på vem som talar sanning. Pekka Strang imponerar som den burduse och rättframme Ferran Augé – han gestaltar skickligt och energiskt den frustration som väller ur hans rollfigur inför alla de förnedrande prov de tvingas gå i genom. Carl-Kristian Rundman lockar ideligen fram skratten med sin nervösa och tokroliga Enric Font, medan Sampo Sarkola har en mer sansad men ändå komisk roll som Carles Bueno. Jonna Järnefelt övertygar också som den empatiska men också kyliga businesskvinnan Mercè Degàs.
Förutom att den har sina uppenbara komiska förtjänster kan man skönja en mer allvarsam subtext i pjäsen. Publiken ges en satirisk inblick i hur invecklade rekryteringsprocesserna har blivit i dagens vinstfixerade, globala företagskultur, där människan och hennes egentliga jag hamnar i kläm, vare sig hon befinner sig i Barcelona, Stockholm eller Helsingfors. Nära till hands står även parallellerna till TV-format som Big Brother (och givetvis Diili eller The Apprentice) där denna ”konkurrenskultur” – vem undgår att röstas bort? vem förråder sin kompis? – kommer in i alla våras vardagsrum.
Även om referenserna till Barcelona är relativt få så förankras handlingen till verkligheten av att den är förlagd till Kataloniens huvudstad. I Lillans version får en tavla av Miró på väggen och tidningen El Pais fungera som markörer. Fastän händelserna och testerna blir allt huvudlösare och otroligare får man väl anta att detta trots allt sker i en verklig värld, en verklig stad. Och det är väl rätt så självklart vilken verklig firma som namnet Dekia syftar till. Denna förankring – med universella implikationer – ger pjäsen styrka.
Lillans Grönholms metod är en frisk fläkt i vårvinterns repertoar – en välskriven och rolig komedi som bärs upp av ett nyanserat och energiskt skådespelararbete och som också är tankeväckande. Nyskriven katalansk teater hör ju inte till det vanligaste precis, så passa på att gå och se vem som kommer längst i jakten på jobbet med stort J!
Bettina Saarela