Saavutettavuustyökalut

Helsingin Kaupunginteatteri

Arvio: Grönholms metod

Camilla Thelestam – Västra Nyland – 15.01.2006

VI SPELAR – VEM FÖRLORAR?

Jordi Galceran: Grönholms metod. Lilla Teatern. Regi: Pentti Kotkaniemi. Scenografi och dräkter: Ralf Forsström. I rollerna: Carl-Kristian Rundman, Sampo Sarkola, Jonna Järnefelt, Pekka Strang. Premiär 12.1 2006.

Den spanska författaren Jordi Galcerans komedi, Grönholms metod, om att söka jobb har erövrat Europa. Det är inget under eftersom pjäsen ligger så väl i tiden och bjuder nutidens otåliga tittare på ett förträffligt paket underhållning – en blandning av Big Brother, Amazing Race och sträv verklighet. Komedin varar lite under 2 timmar utan paus och fungerar som ett utmärkt alternativ till en biokväll. Till saken hör att pjäsens tema – att söka jobb – blir allt vardagligare för dagens individ i vårt konkurrensinriktade, tuffa snuttjobbssamhälle. Lägg till bra skådespelare som behärskar sitt väntrum med glans och du har en ganska säker succé även hos oss.

Det hela utspelar sig allstå i det snofsiga väntrummet på det svenska bolaget Dekias huvudkontor i Barcelona. In i detta formidabelt designade rum med en enorm Miró på väggen (Ralf Forsströms scenografi) kommer fyra kandidater som vill bli försäljningsschef (eller Sales executive som det visst heter), men vi får snart veta att en av dem är företrädare för svenska men multinationella DEKIAs (hmppf!- klingar bekant) anställningsteam och ingen riktig kandidat. Återstår bara att lista ut vem av de fyra.
Katt och råtta-leken fortsätter så kvällen igenom. Kandidaterna får olika uppgifter att lösa genom en lucka i väggen. De fyra (och vi) träffar aldrig någon annan. Jordi Galcerans tidigare jobb som manusförfattare för tv-serier lyser igenom detta arbete – men ingalunda i negativ mening. Han har lyckats skapa en underhållande pjäs, en komedithriller helt i TV-format, som fungerar mer än väl på scenen.

Åtminstone gör den det på Lillan där vi möts av fyra väldigt proffsiga skådespelare som så väl har hand om helhetsmenyn för kvällen. Mikael Rundmans ängsliga, Sampo Sarkolas udda, Jonna Järnefelt målmedvetna och Pekka Strangs hänsynslösa sökande fungerar perfekt ihop men lämnar samtidigt nog utrymme för personliga utvikningar. Jordi Galceran har byggt in tillräckligt med vändpunkter i historien för att spänningen skall bibehållas. Pentti Kotkaniemis regi är osynlig – men exakt.

Grönholms metod är väl dimensionerad med tanke på sitt ”budskap”. Det är en digital snapshot av verkligheten av idag – inte ens så värst överdriven. Människor skrattar mest åt det de fruktar mest, sägs det. Och vem kan idag vara säker på att inte hamna i en liknande situation där man vägs mot andra (sökanden) och även tvingas att göra saker man definitvt inte vill för att nå sitt mål? Vem sitter säker på sin stol i det fria marknadsföringssamhället? Grönholms metod bjuder inte på någon omkullkastande upptäckt eller filosofi – men sår nog små tankegryn mellan skratten som man antingen kan grunna vidare på eller låta vara. Kvällen är underhållande i varje fall.

Efter pjäsen ber teatern publiken (även kritiker) att inte avslöja pjäsens slut för vänner eller bekanta. Så det låter jag bli (såsom alltid tidigare).

C.Thelestam