Saavutettavuustyökalut

Helsingin Kaupunginteatteri

Arvio: Grönholms metod

Egil Green – Borgåbladet – 17.01.2006

Intervjukomedi trumfkort på Lillan

Lilla Teatern har efter föregående pjäs, Bebbe Ahlfors´ 1945, igen plockat ett trumfkort ur packen när man valde att sätta upp kataloniern Jordi Galcerans Grönholms metod, en komedi om en arbetsplatsintervju ur den högre skolan. Den stundom infekterade debatten om införlivningen av Lilla Teatern med Helsingfors stadsteater förefaller i den belysningen som onödig. Goda pjäser på svenska är vad publiken efterlyst – och även fått, åtminstone så här långt.

Grönholms metod är på flera sätt en pjäs med hitens alla kännetecken. Den är ovanligt väl skriven, den är full av laddade repliker, av överraskningar och vändningar, vilka utgör adelsmärket för en bra pjäs överlag.
Men den är definitivt ingen traditionell boulevardkomedi utan också spännande och så till vida också ovanlig att den redan visats i Helsingfors före torsdagens premiär Lillan. Det skedde för ett år sedan på Teaterhögskolans Festival i modern europeisk dramatik, då Grönholms metod
uppfördes med fyra av fjärde årskursens svenska elever i Anna Allgulins regi. Hon är f.ö. senare i vår också aktuell som regissör för den ryska komedin Sonen på Klockriketeatern.

Hur som helst, det intressanta är att eftersom jag råkade se föreställningen ifjol erbjöds nu för första gången möjligheten att jämföra regiarbetet i två annars identiska pjäser. Där Grönholms metod på Teaterhögskolan i högre grad hade karaktären av en thriller med starka känsloutbrott som krydda ligger tonvikten på Lilla Teatern på komedi och starkt ensemblespel.Fyra personer slipas under några timmar mot varandra i mötesrummet i en
skyskrapa i Barcelona i ett dotterbolag till ett svenskt storföretag. Det är dags för den avgörande arbetsintervjun till en toppost där den s.k. Gröholmska metoden används.

Utan att avslöja mer om intrigen följer en allt mer burlesk berättelse som på komikens villkor och med stort skärpedjup visar hur långt människan är villig att förnedra sig för ekonomisk vinnings skull. Samtidigt framstår pjäsen som ett intrikat spel mellan sanning och lögn och som ett finurligt pussel med idel nya bitar, där ingenting är som det ser ut att vara.

Exakt ensemblespel

Ensemblespelet mellan Jonna Järnefelt, Carl-Kristian Rundman, Sampo Sarkola och Pekka Strang haltar inte en sekund, det hettar till och det gjuts olja på vågorna med exakt rätt timing, man roar och oroar, så allt känns engagerande och riktigt.Om Jonna Järnefelt gör en kallhamrat effektiv roll som den beräknande strebern mitt uppe i karriären är Sampo Sarkolas roll den sympatiske
humanistens. För kvällens formidablaste utspel under pjäsens början svarar Carl-Kristian Rundman som den osäkert självmedvetna direktörsaspiranten som med sitt buffliga kroppsspråk och sina halvkorkade repliker drar ned långa skrattsalvor. Pekka Strangs allt mer uppjagade karaktär blir mot slutet pjäsens primus motor när kaoset i mötesrummet når full klimax.

Grönholms metod är en pjäs som visar hur en bra historia skall dras med teatern som medium. Den har ett högt underhållningsvärde men saknar inte pikar mot maktmissbruk i allmänhet och mot maktkorrumption inom businessvärlden i synnerhet.

EGIL GREEN