Saavutettavuustyökalut

Helsingin Kaupunginteatteri

Arvio: Äktenskapsgrejen

Siw Handroos-Kelekay – Västra Nyland – 17.9.2019

Kvinnor i fokus

Inom teatervärlden påtalas ofta bristen på bra kvinnoroller i synnerhet för äldre skådespelare, men Gunilla Hemming gör i alla fall sitt bästa för att råda bot på problemet. I nyskrivna Äktenskapsgrejen står tre generationers kvinnor i fokus.

Gunilla Hemmings Äktenskapsgrejen hade urpremiär i Chris af Ene-hielms regi på Lilla Teatern den 11 september. Här möts den 80-åriga matriarken Irma som efter decennium av sällskapande plötsligt valt att gifta sig med sin 25 år yngre älskare Fred, just som hennes medel-ålders dotter Silja söker sig till henne för att slicka sina sår efter att ha blivit lämnad för en yngre kvinna av maken Niklas, bara för att märka att Freds dotter, hennes blivande styvsyster Ca, redan fått överta hennes gamla rum i sommarstugan.

Laila Björkstam är precis rätt i rollen som den verkliga pantertanten som bara tar för sig av allt som livet ännu har att erbjuda, utan att re-flektera över hur hennes val påverkar hennes omgivning. Att börja rusta till bröllop, sälja bort sitt hus och flytta till Spanien just då Silja skulle behöva både en mamma och ett föräldrahem, är sällsynt okänsligt. Men så har Irma heller aldrig haft föräldraskapet i fokus och barnen har fått växa upp fritt men otryggt, som så många andra barn med föräldrar från den frihetsdyrkande hippiege-nerationen. Inte ens rykten eller insinuationer om Freds snedsprång, spelproblem och fikande efter ett förmodat kommande arv får Irma att dra öronen åt sig.

Joachim Wigelius tar den småsliskiga konstnären Fred, som främst målar nakenbilder bland annat av Irma, på kornet. Jonna Järnefelt är perfekt i rollen som Silja, sårad och förvirrad med nerverna på ytan. Charmiga Carl-Kristian Rund-man som man ser alltför sällan på den finlandssvenska teaterscenen, tecknar ett skickligt porträtt av åsnan mellan hötapparna, maken Niklas som både vill äta kakan och ha den kvar. Som en frisk fläkt är Oksana Lommis eminenta gestaltande av den androgyna litteraturstuderanden Ca, som äntligen försonats med sin pappa efter bitterheten som det innebar att vara skilsmässobarn. Ca beundrar också Irma och vill skri-va sin avhandling om hennes gamla skandalomsusade debutbok Kvinnan som skalv, som en gång i tiden gjorde Irma till en feministikon. Ca propagerar för ett nytryck som åter skulle lyfta fram henne i rampljuset.

Ibland kommer jag på mig själv med att tycka att det är smått olämpligt att publiken skrattar när ämnena är så svåra och allvarliga – hur kan de ha roligt när Silja har det så jävligt? Men visst finns det komik i allt det tragiska. Även om pjäsen stundtals görs som en fars handlar den om smärtsamma minnen och upplevelser och texten är väldigt allmängiltig – de flesta har någon gång eller kommer i framtiden att ha tvingats konfronteras med pro-blem kring föräldraskap, syskonrivalitet, arvstvister, otrohet, skilsmässa, nyfamiljs-problematik.

I Chris af Enehielms regi blir skådespelartruppen väldigt jämnstark och samspelad, alla glänser i sina roller utan att för den skull heller överglänsa varandra. Markus Tsokkinens stiliserade skärgårdsvilla med fina ljud- och ljuseffekter som solnedgångar och havsbrus design Ville Aaltonen och Niklas Lundström fulländar stämningen i pjäsen. Själva texten innehåller så många guldkorn att det rentav är svårt att ge exempel som citat. Överlag ger Äktenskapsgrejen mersmak – man skulle ha lust att se den om igen för att ytterligare reflektera över alla tankar och känslor pjäsen väcker.