Arvio: Sörjen som blev
En fyraårig pojke skickas till Sverige under fortsättningskriget, och separationen från mamman och lillabrodern blir ett livslångt trauma. Anna Takanens monolog Sörjen som blev skildrar familjens historia och spåren som den lämnat efter sig.
I monologföreställningen Sörjen som blev (regi Mikaela Hasán) skildrar Anna Takanen sin egen familjehistoria och berättar hur hennes pappa Timo skickades till Sverige som fyraåring under fortsättningskriget.
Vistelsen skulle vara tillfällig, men efter krigsåren stannar Timo kvar hos sin svenska fosterfamilj. Han gifter sig och får dottern Anna, som växer upp i Sverige. Även om han återknyter kontakten med sin familj i Finland ligger separationen kvar som ett sårigt trauma i släkten.
Takanen har skådespelat, regisserat och fungerat som teaterchef på Göteborgs Stadsteater och på Stadsteatern i Stockholm. Sörjen som blev utkom 2019 som roman men nu sätts verket upp i pjäsform.
Dottern bryter faderns tystnad
Fyraåriga Timo flygs först till Stockholm för att vårdas för lunginflammation, och från sjukhuset skickas han tvärs över landet med tåg till orten där han ska möta sin svenska familj.
Det är en skakande skildring av den ensamma pojkens färd, han vet inte vart han förs, förstår inte vad som sägs omkring honom, och vet inte när han ska få se sin mamma och sin lillebror igen.
Hans nya hem blir hos ett barnlöst par på en bondgård. Tii-mo, kallar de honom på svenskt vis. Hos dem kommer han att stanna, av orsaker som klarnar för honom först många år senare.
Berättelsen handlar också om hur Anna växer upp med sitt finska efternamn i Sverige, och hur hon växer upp och börjar kräva sin pappa på svar. Och hur han motvilligt ger med sig och börjar berätta.
Spår över flera generationer
Med sig på scenen har Anna Takanen den finländska musikern Harri Kuusijärvi som ackompanjerar berättelsen på dragspel. Hon spelar mot en avskalad grå fond där hon ritar upp enkla element med krita.
Kuusijärvi ger med sina dragspelsmelodier ett njutbart flyt åt berättelsen. Men hans närvaro på scenen som en humoristisk gestaltning av Anna Takanens eget förhållande till Finland – till exempel hur petiga finländare envisas med att korrigera hur hon uttalar sitt eget efternamn – tenderar dessvärre att avväpna berättelsens emotionella laddning.
I föreställningen ingår en sparsam rekvisita, några vedträn, en trädocka, lite förvaringslådor. Men scenbilden känns något obeslutsam, den strävar efter enkelhet men har ändå för många element för att kännas intim.
Sörjen som blev drivs av en innerlig önskan att förstå och försona sig med det förflutna. Denna önskan genomsyrar karaktärernas handlande och blir den första impuls som sätter berättelsen i rörelse, då dottern Anna beslutar sig för att bryta faderns envisa tystnad.
Samtidigt känns det som om önskan om försoning visar sig starkare än viljan att gå till botten med sanningen. Vid föreställningens slut är fortfarande brännande frågor om skuld och ansvar obesvarade – om en svensk familj som håller kvar ett barn mot hans egen och mammans vilja, om en styvfar i Finland som med hot om våld ställer sig i vägen för en återförening.
Sörjen som blev är en berättelse som har stor angelägenhet just nu då otryggheten i världen växer och driver människor, även ensamma barn, på flykt.
Berättelser som denna riktar uppmärksamheten mot de personliga tragedier som flyende innebär också då berättelsen slutar med att de flyende hittar en fristad och ett nytt hem. De avklippta familjebanden och saknaden lämnar spår över flera generationer.