Saavutettavuustyökalut

Helsingin Kaupunginteatteri

Arvio: Ens lite lugn i huset

Linn Karlsson – Ny Tid – 26.2.2019

Kompetent men förutsägbar relationsfars

Marcus (Max Forsman) kommer hem med en sällsynt jazzskiva, och ser fram emot att sätta sig, lyssna på sitt fynd och ta en drink. Men ödet vill annorlunda. Marcus hustru Therese (Åsa Wallenius)bekänner för sin man att hon haft en utomäktenskaplig affär för länge sedan.

Efter det här barkar allt åt skogen. Badrumsrenoveringen framskrider inte som planerat, meddelar grannen Pavel (Sixten Lundberg) som ringer på dörren för att det läcker in vatten i hans sovrum. Dessutom ska den upproriska vuxna sonen Sebastian (Wilhelm Enckell) komma på middag. Marcus känner sig kränkt av allt detta, han ville ju bara sätta sig ner och lyssna på sin nya skatt.

Den franska dramatikern Florian Zeller är upphovsmannen till Ens lite lugn i huset. För regin står nu Jaakko Saariluoma, som regisserar på Lilla Teatern för första gången.

Medelåldersmannens vånda och egoism

Max Forsman visar återigen prov på sin komiska talang – han bär upp farsen med sin lyskraft. Forsman står i praktiken på scen under hela den två timmar långa föreställningen och det är en imponerande mängd text han lägger ut. Forsman har en perfekt komisk tajming och personifierar verkligen den vilsna medelåldersmannens vånda och egoism. Det gjorde han även träffande i rollen som Serge i Svenska Teaterns ART i höstas. 

Ens lite lugn i huset är helt klart Forsmans show, men visst är också de övriga rollerna läckra. Sixten Lundberg är riktigt bra i rollen som grannen vars lägenhet håller på att förstöras. Marcus ser honom ändå främst som ett påträngande irritationsmoment, som inte förstår när det är dags att avlägsna sig. Åsa Wallenius smått neurotiska hustru tvivlar på sitt äktenskap. Wilhelm Enckell drar ner många skratt i rollen som gothrockaren Sebastian, som envisas med att föräldrarna ska kalla honom för ”Fucking Rat”. Han känns ändå mer som en brådmogen tonåring än en vuxen person.

De övriga skådespelarna har mindre att jobba med; Pia Runnakko spelar Thereses bästa vän Elsa och i rollen som Marcus bästa vän Paul ses Robert Enckell. Den portugisiska byggarbetaren Leo (Fabian Silén), som utger sig för att vara polack för att få jobb, känns tröttsamt schablonartad.

Nerv och struktur

Antti Mattilas scenografi ramar på ett fungerande sätt in händelseförloppet. Den andas nutida minimalistiskt designhem, där alla möbler är noga utvalda och utgör någon form av ställningstagande. Maria Rosenqvists dräkter är tjusiga och speglar väl karaktärernas personligheter.

Saariluoma har lyckats väl i regiarbetet. Föreställningen har både nerv och en fungerande struktur. Det gedigna skådespelararbetet får föreställningen att lyfta, trots att själva handlingen är rätt förutsägbar. Lilla Teatern har en stark farstradition att luta sig tillbaka mot och det märks på slutresultatet.