Arvio: Figaros bröllop
I Jakob Höglunds regi av Figaros bröllop öppnas scenen framför en glittrig ridå med rödklädda stora klossar eller madrasser av skumgummi på golvet. Här stannar vi hela föreställningen igenom. Höglund och scenografen Sven Haraldsson använder klossarna på tusen fantasifulla sätt. De bildar olika rum och skrymslen i och utanför slottet nära Sevilla. Det som följer är en scenografins brutalistiska balett. Det är 1700-tal men förvecklingskomedin blinkar genast med ögat, här bjuds på en blandning av komedi, slapstick, burlesk och den tecknade filmens estetik.
(…..)
Figaros bröllop är en pjäs som kräver otrolig tajming och charm av skådespelarna. De får resonera, rusa, slåss och falla med perukerna på sned. De skall hela tiden vara litet före för att åskådarna ska undra om den som talar ljuger eller talar sanning. I detta fall ljuger hen säkert då allt bara är en enorm komplikationskomplott. Alla i ensemblen är lysande med Wendelin, Wigelius och Heikkinen som ledstjärnor och efteråt har man en känsla att ha sett många fler skådespelare på scenen än det ens finns i denna avskalade version. Under andra halvlek verkar det mesta ha fallit på plats och skådespelarna hittar en avslappnad närvaro med tid för dubbeltydiga blickar och himlande ögon.
Ljudeffekterna som ensemblen också sköter (antingen med sina kroppar eller vid ett instrumentbord på sidan om) bildar kronan på verket.
Läs hela recensionen här