Arvio: Egenmäktigt förfarande
Jag är Ester Nilsson.
I går kväll såg jag premiären av Egenmäktigt förfarande på Lilla teatern i Helsingfors. Den baserar sig alltså på romanen med samma namn av Lena Andersson som utkom 2013. Jag har läst boken för ett antal år sedan men det är en av de där böckerna som stannar med en.
Ester Nilsson är en huvudkaraktär en inte glömmer i första taget. Hon är så otroligtkorkad i sin hopplösa förälskelse och en blir så otroligt irriterad på henne. Och det värsta: åtminstone jag känner igen mig. Jag är Ester Nilsson.
När jag läste boken vred jag mig av skam och igenkänning. Kände stor sorg över alla gånger jag varit (hopplöst) kär i någon och intalat mig att hans beteende nog beror på det ena eller det andra. Speciellt det här bortförklarandet och analyserandet av en snubbes beteende. Jag hart gjort det så många gånger.
Pjäsen är däremot mycket mer komik än tragik. Eller så klart en viss tragikomik. Med endast fyra skådespelare på scen lyckas föreställningen med att måla upp Esters inre liv och är ändå väldigt trogen till boken fastän tolkningen som sagt är mycket mer komisk än hur jag uppfattade själva romanen. Det är mycket skratt men publiken vred sig också av skam. Alla har vi väl varit olyckligt kära någon gång?
Jag rekommenderar verkligen pjäsen. Och boken om du inte läst den än! Alla citat i inlägget är från boken. Tusen tack till Lilla teatern som bjöd mig till premiären. Är inte precis varje dag jag får premiärinbjudningar så kändes stort. Har du läst boken eller funderar du på att se pjäsen?