Arvio: Sommarboken
Ljudvärlden och användningen av scenografi är något alldeles nytt, och övertygar efter en inledande skepsis.
Det känns snudd på ofattbart att det dröjt så länge innan Tove Janssons underbara, av så många älskade verk Sommarboken satts upp på en teater i Finland. Grattis till Lilla Teatern som gjort det valet, och till regissören Jakob Höglund som nu förverkligat en gammal dröm. Samtidigt är det kanske inte alldeles enkelt, eftersom många säkert har en känslomässig relation till lilla Sophia och hennes farmor, och en bild av hur deras ö ser ut – förväntningarna hos publiken kan vara höga.
Därmed är det uppfriskande att mötas av en scenbild och ett förverkligande som man inte hade väntat sig – eller åtminstone hade inte jag gjort det.
Premiären fick skjutas upp med ett par dagar på grund av ett litet olycksfall under en repetition, men på lördag kväll är allt väl och föreställningen ett färdigt och fungerande paket. Ett paket som känns allt mer övertygande och genomtänkt ju längre in i föreställningen vi kommer.
Fyra huvudpersoner
I föreställningen finns vid sidan av Jessica Grabowskys Sophia och Sue Lemströms Farmor två andra huvudpersoner: ljuddesignern Hanna Mikander samt Sven Haraldssons scenografi. De fyra har närapå lika stora roller. Till en början känns det ovant och till och med störande – som om för mycket fokus sätts på det tekniska, så att relationen mellan Sophia och Farmor inte får en chans att ta den plats den förtjänar, och så att de små glimmande kornen av livsvisdom som texten innehåller riskerar att överröstas.
Scenografin består av lådor av faner i olika storlekar, och genom att flytta runt på dem skapas skärgårdsöns klippor och stigar och skogar. Det går att klättra på dem, krypa in i dem, gömma sig bakom dem. Det är alltså det konstanta ommöblerandet som inledningsvis stör mig, men efter en stund ändrar jag gladeligen åsikt och följer fascinerad med hur kuberna faktiskt bygger upp en hel värld. Fantasin rullar i gång.
Ljudvärlden övertygar mig ännu snabbare än scenografin, och är en källa till förtjusning hela föreställningen igenom. Allt som hörs på ön, från vattenskvalp och vindens sus till insektsurr och fågelläten, skapas live och analogt på scenen. Jag tänker att det måste vara ett drömjobb för en ljuddesigner, och Mikanders uppfinningsrikedom förtjänar verkligen en eloge.
Fantasin har flödat även då övriga element har inkluderats i berättelsen: champinjonerna som ploppar upp ur marken, Farmors klapprande löständer och hennes pipa, båten som det är hippa på. Allt det här bidrar till den avväpnande lekfullheten som präglar föreställningen.
Det enda av genomförandets fysiska bit som jag inte ser ett klart syfte med är de vertikala lysrören som löper runt väggarna. Det är något med dem som inte passar in.
Samspelt
Så till det älskvärda paret Sophia och Farmor, Grabowsky och Lemström, som så klart slutligen är de som allt står och faller på. Utan deras lyskraftighet, kommunikation, närvaro och inlevelse skulle föreställningen bara vara en invecklad, tom koreografi. Grabowsky lyckas mycket väl med det inte alls enkla uppdraget att trovärdigt spela ett barn, med allt från miner och gester till intonation, och till hur snabbt hennes sinnesstämning skiftar från glädje till ilska eller sorg. Lemströms Farmor är kanske aningen överdrivet kutryggig, men jag gillar hennes energi och habitus. Också hennes porträtt är varierat och nyansrikt.
Man känner så klart varmt för duon. Kärleken mellan de två är berörande, kanske allra mest i de stunder de är osams – då är de kanske allra närmast varandra.
Förutom kärlek är det stora temat självklart döden. Den finns ständigt närvarande, men på ett naturligt, inte för understrykande sätt. Från den döda sjöfågeln, till oron för pappan som är ute på sjön i dåligt väder, till de döda insekterna och maskarna, till, så klart, Sophias döda mamma. Tove Janssons text är enkel men djup, vis och vacker.
Pipsa Lonkas dramatisering är fungerande och trogen originalet: enskilda episoder som flyter in i varandra och berättar en större historia.
Det här är en alltigenom sympatisk föreställning som gör en varm om hjärtat.