Arvio: Morfars mauser
Lilla Teaterns föreställning om hur morfars Mauser nästan kom till användning skildrar hur svårt det kan vara att försonas
Ingen blir en bättre människa av att ha varit ett mobbningsoffer. Tvärtom skapar det självupptagna och självömkande vuxna. Lilla Teaterns Morfars Mauser är en välspelad, gripande och ärlig föreställning om följderna av skolmobbning som skildrar det vuxna offrets raseri över att inte kunna släppa taget om det förflutna.
Rolle (Tobias Zilliacus) ska precis presentera väderleksrapporten på TV-nyheterna när han får ett telefonsamtal som vrider honom helt ur gängorna.
Det är hans mamma som ringer. En klasskamrat från lågstadiet ligger för döden och vill träffa honom.
Samtalet gör honom så förvirrad att han börjar svamla och yra – man blir tvungna att avbryta sändningen.
Marcus Rosenlunds pjäs Morfars Mauser som baserar sig på självupplevda händelser skildrar den 12-åriga Rolles uppväxt i Grankulla i början av åttiotalet.
Mobbare och en falsk
Den välbärgade förorten är ingen bra plats för arbetarklasspojken Rolle att växa upp. Ortens bråkstakar mobbar honom skoningslöst och oupphörligt.
Han har ett kanonbra läshuvud och en passion för naturvetenskaper, astronomi och väder, vilket bara gör honom mera utskrattad i sin sociala omgivning.
Rolles bästa kompis Henrik (Markus Riuttu) är nästan lika utstött som han själv. Hans familj är visserligen rik, men fel sorts rik för förorten där det bara är gamla pengar som räknas.
Hans pappa är en framgångsrik schlagerstjärna som reser land och rike runt, hans bittra mamma reser iväg när det faller henne in. Henrik får stanna hemma med bara en fet veckopeng, vilket är föga tröstande i ensamheten.
Den ena stunden går Rolle och Henrik till pulkabacken och har det roligt, men så fort mobbarna dyker upp tar Henrik deras parti och deltar i mobbningen.
I längden är det inte mobbarnas elakheter utan Henriks dubbelhet som väcker den djupaste vreden hos Rolle.
Bara hemma hos hans morföräldrar är det lugnt. Där sitter hans morfar (Joachim Wigelius), veteranen från vinterkriget, i sin vanliga länstol medan mormor (Pia Runnakko) pysslar på i köket.
Hela huset omges av ett kraftfält av trygghet som strömmar ut ur morfar och hans amulett från kriget, en ljusblå fjäril av plåt. Och i en skrubb hos morföräldrarna hittar Rolle morfars Mauser, en halvautomatisk pistol från kriget.
Vapnet fascinerar honom till den grad att han tar den till sitt eget rum och övar med den framför spegeln. På biblioteket läser han på om kalibern, hur säkringen fungerar. Han funderar var han kunde hitta ammunition.
Olyckliga barn blir olyckliga vuxna
Huvudsakligen är Morfars Mauser ändå en historia som berättas från den vuxna Rolles perspektiv. Han bildar familj och har en framgångsrik karriär som meteorolog på TV-nyheterna.
Men trots det klarar han inte av att lämna det förflutna bakom sig utan märker att han vuxit upp till en självupptagen och självömkande människa.
Inte ens när Henrik ligger på dödsbädden, efter att han svinat bort alla sina pengar och levt som en människospillra på gatan i Phuket, kan han förmå sig att möta honom och försonas med sitt förflutna.
Starka rolltolkningar
Morfars Mauser är en krävande men djupsinnig gestaltning av hur mobbning som fenomen lämnar spår hos de berörda som lever kvar genom hela livet. Rolle kommer snubblande nära att ta till dödligt våld mot sina klasskamrater.
Tobias Zilliacus i huvudrollen gör ett imponerande jobb med att hålla ihop föreställningen och levererar hängivet och övertygande de krävande monologer som utgör centrala partier av pjäsen.
Markus Riuttu lyser i sin tolkning av Henrik. Den arma pojken har ingen chans, feg och ensam växer han upp till en djupt olycklig och trasig människa.
Den falska vännen utvecklas till berättelsens nyckelroll som förkroppsligar svaghet och svek men också hoppet om försoning.
Joachim Wigelius och Pia Runnakko gestaltar alla de andra, från föräldrar och morföräldrar till mobbare, och tillför en tacksam mångsidighet till de olika rollerna.
Särskilt Joachim Wigelius tolkning av den lågmälda och orubbliga morfadern får en snarast Clint Eastwood-aktig pondus.
Föreställningen i Michaela Granits regi använder sig rätt mycket av videoprojektioner, musikstycken och en expressiv symbolik som stundtals känns något övertydlig.
I längden bygger föreställningen upp ett kraftfullt känsloläge som beskriver frustrationen och raseriet över att sitta fast, och långt in i livet fortfarande definieras av barndomens meningslösa elakheter.