Arvio: Mörköooppera
En ljus opera om Mörkös strävsamma resa
Mörkös resa till Helsingfors kan ses som en allegori för livet. HBL:s recensent Barbro Enckell-Grimm blir speciellt tagen av Sanna Majuri i titelrollen.
Flera generationer finländare har vuxit upp med Marjatta Pokelas (1925–2002) rytmiska Mörkö-sånger. Att det finns en Mörköopera var jag helt ovetande om fram till nu, men i Stadsteaterns uppsättning i regi av Kimmo Virtanen får Pokelas sånger både kropp och ande. Intrigen sitter kanske lite löst, men det får det ju också göra i musikteater.
Mörkö (Sanna Majuri) bor i norra Finland, nära Uleåborg. I operan gör hon en roadtrip till Helsingfors och tillbaka hem. Färdmedlen hon använder – bilar, tåg och spårvagnar – spelar en viktig roll, och de personifieras också av skådespelare. Lika viktiga är kollektiven som omger Mörkö, en grupp ”Tirriäisiä” som här är nykläckta, fjärilslika, fladdrande och ivriga, lite nerviga, insekter, skolbarn och så alla vuxna i diverse yrkesroller (lärare, polis, president, parktant och -farbror etcetera). Föräldrarna slipper vi se.
Helsingforsresan kan ses som en allegori för livet. Mörkö lämnar det lugna livet på landsbygden, barndomen, för en sejour i Helsingfors där det händer allt möjligt svåröverskådligt. Efter en rätt rolig parodi på vuxenoperan Trollflöjten är hon färdig för hemkomst till lugn och ro.
Hjälp och samarbete
Det här är ett spel med musik och ljusspel där Alisha Davidows dräkter och scenbild lever i fin samklang med Jyrki Karttunens lugna koreografi. Man har tagit vara på fördelarna med Stadsteaterns lilla scens runda form. Färgsättningen är en kombination av brutna, mjuka färger och en klar färgskala, ett sätt att hantera färger som går igen också i många barnboksillustrationer. Musiken som är en kombination av folk och pop bildar också en enhet som för framåt i lagom tempo. Det illustrerar både Mörkös personlighet och berättelsens budskap som betonar vikten av att samarbeta och hjälpa. Det här visas tydligt i både inlednings- och avslutningsscenen när barnen ska få ner äpplen från ett träd, som Putte i blåbärsskogen.
Att merparten barnroller görs av samma garde skådespelare förstärker intrycket av samhörighet. Att skådespelarna klarar av att smidigt växla roller – i synnerhet som rollerna är både likartade och olika – är beundransvärt. Vuxenrollerna är mer solitära.
Jag blir speciellt tagen av hur Majuri gestaltar Mörkö. Hon är som ett syskon till Pippi Långstrump, men mjukare och kanske lättare att identifiera sig med. Hon ser ensam och sorgsen ut, men beger sig ändå i väg och blir liksom buren eller åtminstone ledd vid handen av sina hjälpare. Majuri är smidig, men kan också visa upp en viss kantighet när det behövs. Det krävs ganska mycket av henne, men det går. Ett eko av stabilitet och optimism från det år Pokelas musiksaga såg dagens ljus, 1980?