Arvio: Min fantastiska väninna
Barbro Enckell-Grimm – Hufvudstadsbladet – 16.9.2022
Elena Ferrantes Min fantastiska väninna i regi av Riikka Oksanen är ett skolboksexempel på hur teater är när den är som bäst. Upphovskvinnorna vet vad de ska berätta, hur och för vem. Lilla Teaterns uppsättning är ett lagarbete, där alla bereds plats på scen och ensemblen växlar mellan birollerna.
Elena Ferrantes fantastiska berättelse om Lenú Greco och Lila Cerullo vinner gehör av många orsaker. Romansviten som kallas Neapelkvartetten lyfter fram väninneskapet. I fokus står flickornas uppväxt i en utsatt miljö, Neapel, dynamiken mellan flickorna, senare kvinnorna. Männen är tragikomiska antihjältar samtidigt som de inte skuldbeläggs.
Den tre och en halvtimme långa uppsättningen på Lilla Teatern känns lång på ett bra sätt. Att det känns så är mycket tack vare April De Angelis koncentrerade dramatisering, som bearbetats av Juho Gröndahl och Riikka Oksanen.
Att vara väninna är en aktiv handling
Dramatiseringen fokuserar på relationen mellan den tålmodigt arbetande, mindre begåvade men ändå fiffiga Lenú och Lila som är som ett stjärnskott. Lila är underprivilegierad i ännu högre grad än Lenú. Turvis stöder och parasiterar de varandra i både kärlek och arbete.
I Riikka Oksanens lyhörda regi gestaltar Cecilia Paul Lilas person och liv. Hon gör det obönhörligt konsekvent: en flicka som brister men inte kuvas. Paul lyser, hennes blick, muskler och habitus håller publiken i ett järngrepp. Pia Anderssons Lenú gör en klassresa från Neapel till Florens. Hon är skörare, men den som taktiskt knycker idéer. Hon illustrerar samhällsutvecklingen och feminismen från 1952 i Italien och Europa. Hennes överseende behandling av männen, hennes skenbara anpassning är finkalibrerad.
Från objekt till subjekt
Lilla Teaterns uppsättning är ett lagarbete, alla bereds plats på scen och ensemblen växlar mellan birollerna. Greppet illustrerar hur makt och vanmakt både består och cirkulerar.
Joachim Wigelius slippriga Donato Sarratore och skojfriska parodi på Mark Levengood i rollen som intervjuare på ett skandalöst författarframträdande förtjänar en eloge.
Scenen mellan Lenú och Donato Sarratore på badstranden är ett exempel på hur ett ögonblick kan avgränsas med hjälp av skicklig regi och yrkeskunniga skådespelare. Publiken förstår verkligen vilken nyckelroll ögonblicket har för den som är med – Lenú utsätter sig själv och använder upplevelsen för att distansera sig, skriva om den, avskärma och göra konst. Hon går från objekt till subjekt och det är en aktiv handling.
En annan birollsinnehavare som förtjänar att lyftas fram är den mjuka Sanna Majuri. Som Melina, Pasquale och några till visar hon hur plasticiteten är ett vinnande koncept. Hon är kuvad och vet om det, men det fråntar henne inte värdigheten.
Anonymiteten ger frihet
Min fantastiska väninna, bokkvartetten, tv-serien och teateruppsättningen är fantastisk för sin feminism, för sin allmängiltighet genom att den fokuserar på detaljerna och – sist men inte minst – för att upphovskvinnan (eller mannen, som det spekulerats om) är anonym. Anonymiteten är en styrka för att den ger frihet, den befriar oss från korruption och för oss tillbaka till den personliga, sant berörande berättelsen om våra och andras liv.
Som avslutning kan jag säga att männen i salongen föreföll njuta lika mycket på premiären som kvinnorna. Kvinnor har i alla tider tagit till sig männens berättelser. Det finns ingenting som säger att det omvända inte gäller.