Arvio: Once (på svenska)
Once på Lilla Teatern är en upplyftande romantisk musikfest med multibegåvad ensemble
Det är något alldeles speciellt med den lilla historien om den fattiga, sympatiska irländska gatumusikern med krossat hjärta och den lika fattiga, men glada tjeckiska ensamförsörjande unga modern.
Under några intensiva, livsförändrande dagar finner killen och tjejen tröst och hopp tillsammans och genom musiken. Men deras ömsesidiga känslor får aldrig utlopp i så mycket som en kyss innan de skiljs åt för gott.
En romantisk historia med en okonventionell dramaturgisk båge.
Lågbudgetfilmen från år 2007 med Glen Hansard och Markéta Irglová i huvudrollerna, skriven av Enda Walsh och regisserad av John Carney, blev till produktionsteamets stora förvåning en enorm succé.
Hansard och Irglová vann en Oscar för bästa låt, och historien överfördes med framgång till teaterscenerna.
Musikalen har nu fått Nordenpremiär på Lilla Teatern i väldigt snygg koreografi och regi av teaterns konstnärliga ledare Jakob Höglund och lika lyckad översättning av Annina Enckell (dialog) och Tobias Zilliacus (sångtexter).
Föreställningen skulle vara Lillans stora musikaliska åttioårsjubileumsfest, men denna höst är inte precis tidpunkten för stort festande – men helt rätt är det ändå. Det är premiärpublikens stående ovationer och busvisslingar ett klart tecken på.
Mångbegåvade musiker och väggar som blir ljud
Once är en annorlunda musikal.
Vi ser inga extravaganta dräkter eller scenografier – Sven Haraldssons satsning på ljus faner och slitna jeans är precis lagom – och till skillnad från många bekanta showmusikaler har berättelsen ett djup som berör och känns väldigt mänskligt.
Musiken är så klart i centrum, och i det här fallet står också instrumenten för största delen av scenografin.
Lilla Teaterns scen är – ja – liten, men tolv personer och ännu fler stråk-, blås-, klaver- och slaginstrument dansar smidigt och snyggt runt varandra i välkoreograferade, välinövade rytmiska sekvenser.
Jag gillar hur fötter, väggar, pennor och instrumentens själva kroppar deltar i att skapa ljud och musik.
Flera av skådespelarna/musikerna växlar mellan många olika instrument i en enda kavalkad av glädje och talang.
Ibland är energin och farten hög på scenen, men allt och alla är på rätt plats. Tempoväxlingen är skön, och några överraskande a cappella-nummer och stora orkesterös gör helheten än bättre.
Tuukka Leppänen, Helsingfors stadsteaters långvariga skådespelare, tar i rollen som killen (huvudpersonerna har inga namn) andan ur en med sitt inledande solonummer ”Bara gå”, då han låter höra vad hans starka och lite raspiga röst kan göra.
Jag har inte sett Leppänen spela på svenska förut, och blir glatt överraskad av hans finlandssvenska.
Emma Klingenberg, vid det här laget en älskad musikalartist med flera stora roller bakom sig (och för tillfället även aktuell med sin egen föreställning med Tove Janssons visor) i den andra huvudrollen som tjejen, är charmig, om än inledningsvis lite väl ivrig i sin tindrande tolkning.
Klingenberg har en vacker stämma, men hon kunde ta ännu mer plats musikaliskt; nu känns det ibland som om hennes sångröst inte får nå sin fulla potential.
Leppänen och Klingenberg är ändå en lyckad och samspelt centralduo.
Komiska biroller
Några biroller är extra minnesvärda.
Först och främst Alexander Wendelin som bankdirektören med egna musikerdrömmar – alltså gud vilken pärla hans (gräsliga) solonummer är!
Wendelin har träffsäker komisk talang, och det är något att kunna sjunga dåligt bra.
Robert Kock som den bufflige och temperamentsfulle kompisen gör gott åt dynamiken på scenen, och Ulriikka Heikinheimos samtidiga violinspel och gymnastik imponerar.
Sångerna fungerar som sagt utmärkt i finlandssvensk tolkning av Zilliacus och låter varken krystade eller töntiga, och Enckells text lyckas placera skådespelet i Dublin med naturligt finlandssvenskt talspråk.
Once är en rörande, underhållande, musikaliskt minnesvärd och snyggt inpaketerad föreställning. Stort tack.