Arvio: Paradisdoktrinen
Ateistiska cyborgar
Jorden har gått under. Jorden brinner. De enda som finns kvar är några ateistiska cyborgar, Eva och Adam, som lever på genmanipulerad fisk och hungrar efter domedagen. (Karoliina Koiso-Kanttila har skapat snygga robotkostymer av sladdar, plotter och pinaler) Iida Kuningas och Martin Bahne som spelar Eva och Adam har ett fantastiskt samspel – de är briljanta tillsammans på scenen.
Samtidigt sitter Gud (Lidia Bäck), nedbruten av dåligt självförtroende och en känsla av att vara överflödig och oälskad, och saknar medeltiden då människosläktet fortfarande sökte tröst hos hen. Bäck gör en stark och makalöst bra prestation. Men till Guds stora glädje ber, om än i misstag, cyborgarna Eva och Adam äntligen om hjälp. Gud bestämmer sig därmed för att uppdatera sin favoritskapelse, människan, och samtidigt födas som deras son David.
Nya Eva och nya Adam matchar på Tinder, de flyttar ihop, de får sin son och Adam får hjälp med sina penisproblem av Knausgård. Allt är frid och fröjd tills kärnfamiljen får veta att en asteroid kommer att krocka med jorden om sexton år. Hur denna treenighet nu väljer att leva sina sista år är problematiken ensemblen vill åt.
Teater Mestola i samarbete med den svenska frigruppen 4:e Teatern gästspelar på Viirus i maj med den nyskrivna pjäsen Paradisdoktrinen av Fabian Silén. Silén har tidigare skrivit Komedin om Felix liv – och alltings förgänglighet som lades upp på Nicken NU våren 2015. Det finns klara likheter: den skruvade existentiella humorn och kärnfamiljens sönderfall, men denna gång går Silén lite djupare under skinnet. Svenska scenkonstduon Fredrik Lundqvist och Joséphine Wistedt står för regin.
Paradisdoktrinen är som en hybrid mellan Perplex av den tyska pjäsförfattaren Marius von Mayenburg som spelades på Viirus för ett par år sedan, Liftarens guide till Galaxen av Douglas Adams och Lars von Triers film Melancholia. Bisarr dystopikomedi som flörtar med 1980-talets popkonst.
Tempot är högt i första akten och publiken skrattar högt och ofta. Andra akten är lite mera ojämn och vissa skämt kunde strykas. En scen sticker ut, då Eva sitter i väntrummet på en läkarmottagning och vi hör hennes inre monolog. Manuset är poetiskt, men språket skiljer sig mycket från Evas karaktär och från resten vi sett hittills så scenen blir ganska otrovärdig. Jag kan inte heller, trots en sömnlös natt, fortfarande förstå slutet. Syftet med Guds plan förblev något tvetydig. Men eventuella dalar överskuggas av det faktum att Paradisdoktrinen är en exceptionellt underhållande pjäs.
En dialog mellan Milton Friedman, ibland kallad nyliberalismens fader, och David anspelar på Michelangelos fresk Adams skapelse i Sixtinska kapellet men denna gång är det kapitalismen som är den nya guden. Det konstanta behovet av att förbättra oss själva, korrigera kroppen, ha intressanta projekt vi kan imponera på våra vänner med syns i karaktärernas val. Adam förverkligar sig själv som DJ och David som bodybuilder. Eva är den enda som funderar på sin egen knappa existens, men hon blir så förlamad av tanken på jordens undergång att det enda hon kan göra är skapa en livsstilsvlogg.
Paradisdoktrinen synar människans otroliga förmåga att inte kunna se längre än näsan räcker, att kunna stänga ute allt som sker utanför henne själv. Pjäsen ger inte svar på vad vi ska fokusera på istället för våra vloggar och kroppar, inte är det Gud i varje fall, men den väcker oss för en stund från vårt navelskåderi.