Människorna har lämnat det sjunkande skeppet, jordklotet, och bosatt sig på planeten Mars. Så när som på cyborgerna Eva och Adam, de sista kvarvarande jordborna, som ensamma kämpar vidare på den sista beboeliga jordplätten på vårt klot, Finland.
Uppe i sin himmel sitter Gud (Lidia Bäck), ett lipande våp, tillsammans med sitt enda sällskap, evolutionsteoretikern Charles Darwin, bägge vitklädda med långa gråa skägg och rastahår. Gud hör inte längre människornas böner och vet inte om det beror på att det inte hörs eller att de inte längre ber. Hur som helst känner sig Gud inte längre behövd, hen känner sig otillräcklig. Ända tills CNN:s Breaking News visar de ensamma cyborgerna som råkar säga ”So help me God”. Det får Gud att agera. Här skall hjälpas.
Jorden anno 2017 återskapas med människor av kött och blod, fast de är i motsats till oss medvetna om att endast 16 år återstår till undergången, när jorden kommer att krocka med en asteroid, men de lever vidare som om ingenting hänt. Här träffar förstås Adam (Martin Bahne) sin Eva (Iida Kuningas) via Tinder. Häftigt sex leder vidare till både samboende och oönskad graviditet – åtminstone från Evas sida. Men hon kämpar på, försöker få tid till psykvården och fortsätter vlogga och sända träningstips live, nu för gravida. Den blivande fadern sitter i sin tur på puben med kompisen Knausgård och tvivlar på sig själv.
Mitt i allt går vattnet, David (Lidia Bäck) föds och utvecklas från en liten sexåring med separationsångest på förskolan till en tuff kroppsfixerad tonåring som gillar att spegla sig själv och tror han är odödlig. Han skäms för sin pappa som krampaktigt försöker vara en cool daddy med samma klädstil som sonen och förverkligandes sin stora dröm om att bli dj i stil med idolen David Guetta. Men är David Gud? Och hur går det riktigt när asteroiden slutligen kommer?
Fabian Siléns skruvade science fiction-föreställning är i goda händer hos regissörsduon Fredrik Lundqvist och Joséphine Wistedt från Västerås-baserade 4:e teatern. Lika hejdlös är Paola Guzman Figuerosas scenografi uppbyggd kring vita lådor, och Karoliina Koiso-Kanttilas likaså vita kostymer. Atte Pukeros ljus och Theo af Enehielms ljus fullbordar den visuella utomjordiska upplevelsen. Mest imponeras man ändå av samtliga skådespelarprestationer som river ner åtskilliga skrattsalvor, och avslutningsvis får vi prov på Lidia Bäcks härligt uttrycksfulla sångröst.
Skådespelaren Fabian Silén debuterade som dramatiker för två år sedan med den Antonia-prisnominerade Felix liv som Teater Mestola då satte upp på Nicken-scenen. Även om den berörde mig mera, visar Silén här igen att han definitivt är en dramatiker att räkna med i framtiden. Frågan är om han också är en siare? Den som lever om 16 år får se.