Saavutettavuustyökalut

Helsingin Kaupunginteatteri

Arvio: Pieni merenneito

Mats Liljeroos – HBL – 31.8.2019

Aktuell sjöjungfru i fyrverkeri av färger och former

Den lilla sjöjungfrun är Stadsteaterns genom tiderna mest kostsamma och tekniskt krävande uppsättning, som ändå inte tappat bort hjärtat bland de sceniska rackerierna och trollkonsterna.

Den inom många kulturer bekanta myten om sjöjungfrun som vill bli människa har funnit sin väg till såväl operan – bland annat Dvoráks Rusalka – som litteraturen och via H.C. Andersens älskade saga Den lille havfrue även gjort entré i populärkulturen. Men har hon någon relevans för dagens värld?

Den animerade Disneyfilmen The Little Mermaid (1989) lutar mot ett jakande svar. Så inte minst i den därpå modellerade musikalen (2007), där sjöjungfrun Ariel och människoprinsen Erik kan ses som tonårsrebeller som vägrar infria förväntningarna som ställs på dem och i stället väljer att bryta med de invanda konventionerna och bejaka det främmande och därmed förbjudna.

Och i förlängningen är tematiken förstås i högsta grad aktuell. Unga personer som är obekväma i sina kroppar, som vantrivs i sin närmiljö och far illa på grund av oförmåga att finna sig till rätta i de roller de tilldelats. Blott en minoritet av dem förmår dock uppbåda den viljestyrka och energi som krävs för att bryta sig ut och, i bästa fall, förverkliga sina drömmar och i så motto är det självfallet frågan om en framgångssaga.

Överdådig visuell fest

Den lilla sjöjungfrun är Stadsteaterns genom tiderna mest kostsamma och tekniskt krävande uppsättning, som ändå inte tappat bort hjärtat bland de sceniska rackerierna och trollkonsterna. Regissören Samuel Harjanne och hans tekniska team har, av allt att döma, tacklat de sceniska utmaningarna med ivern hos småpojkar i godisbutiken och många av lösningarna, inte minst undervattenseffekterna, är häpnadsväckande.

Även för scenografen och dräktmakaren, Peter Ahlqvist och Pirjo Liiri-Majava, torde uppgiften ha varit rena önskedrömmen. Trots att det är svårt att veta hur fria tyglar de sist och slutligen beviljats av upphovsrättsinnehavaren är det frågan om en överdådig visuell fest av sällan skådat slag, ett sannskyldigt fyrverkeri i färger och former.

Det handlar ändå inte enbart om bullrigt raffel. Här finns även många intimare stunder, där Harjanne låter känslorna svalla utan att slå över i sentimentalitet, medan kvällens kanske festligaste scener var de av Gunilla Olsson-Karlsson med glimten i ögat koreograferade mås- och kyparbaletterna samt undervattenscalypson.

Alan Menken, Disneys hovtonsättare med åtta Oscarsstatyetter i skåpet, lovprisades för filmmusiken och spädde för musikalen på med ytterligare ett antal snitsiga nummer. Slutresultatet är funktionellt snarare än originellt, även om Menkens förmåga att integrera en mängd olika stilar inom ramen för helheten och ändå få det att hålla ihop är imponerande. Risto Kupiainen och hans ensemble
förverkligade partituret lika elegant som inspirerat.

Intrigant dominabläckfisk

Äkta paret Sonja Pajunoja och Martti Manninen var i sig sympatiska val för huvudrollerna, vokalt gedigna om än inte oförglömliga och med en, får man förmoda, naturlig personkemi. Havskungen Triton (Mikko Vihma) och hans stygga syster Ursula – tanken gick osökt till Sarastro och Nattens drottning – gjordes på kornet och inte minst Sanna Saarijärvi tog ut svängarna med besked som intrigant dominabläckfisk.

Att göra krabban Sebastian, Tritons hovmusiker och Ariels mentor, i form av en handdocka och hans förare (Tero Koponen) var en logisk lösning, medan 13-årige Alek Pèrez Lahtinen var festlig som Ariels skejtande fiskkompis och Tuukka Leppänen dråplig som allvetande mås-dito. Tuomas Uusitalo var hejdlöst rolig som den fisk- och skaldjursälskande Chef Louis och Matti Olavi Ranin lagom fin i kanterna som Eriks förmyndare Yrjö (Grimsby).

Den lilla sjöjungfrun har ett viktigt budskap som, föreställningens många förtjänster till trots, stundtals kan kännas aningen tillrättalagt. I gammal god Disneytradition handlar det ändå om välgjord och njutbar familjeunderhållning, som av någon anledning ändå inte slår an hjärtesträngarna på ett optimalt berörande sätt.