Saavutettavuustyökalut

Helsingin Kaupunginteatteri

Arvio: Ens lite lugn i huset

Ylva Perera – Svenska Yle – 3.2.2019

Florian Zeller är manusförfattaren som har två Helsingforspremiärer samma helg. På Lilla Teatern serveras en traditionell och rapp fars, där Max Forsman briljerar som mannen vars liv rasar ihop som ett korthus medan han bara vill lyssna på jazzmusik.

I marknadsföringen av Ens lite lugn i huset, som här får sin Finlandspremiär, har Lilla Teatern betonat att man knyter an till teaterhusets starka farstradition, och det håller absolut streck.

“Traditionell” är nämligen, på gott och på ont, bara förnamnet för Florian Zellers pjäs, även om den skrivits så pass nyligen som 2013 (och även filmatiserats 2014, med originaltiteln Une Heure de tranquillité).

Avloppsvatten och LP:n

Det goda är att både manuskriptet och ensemblen hänger sig åt farstempot och -logiken med kropp, själ och sakkunnighet.

De etablerar tidigt vad det är vi ska skratta åt: en välbärgad grupp människors vars livslögner först upprätthållits och nu avslöjas på grund av deras egen självupptagenhet – i takt med att avloppsvattnet läcker ur rören i lägenheten i en tilltagande ström, förorsakat av den svartjobbande hantverkaren de valt att anställa.

Allt medan huvudpersonen Marcus (Max Forsman) inte skulle vilja befatta sig med vare sig hustrun, sonen, älskarinnan, grannen, hantverkaren eller kompisen Paul, utan bara sitta ensam i det pastellfärgade vardagsrummet mellan drinkvagnen, skinnsoffan, LP-samlingen och tävlingscykeln och lyssna på sin nyinköpta LP-raritet “Me, myself and I”.

En föga subtil symbol, i likhet med avloppsvattnet.

Forsman och Lundberg lyckad duo

Det subtila är emellertid inte heller något uppsättningen i Jaakko Saariluomas regi intresserar sig för, istället har man valt att kräma på utan att tveka. De tydliga penseldragen kompletteras väl av Antti Mattilas pastellscenografi och Maria Rosenqvists dito dräkter.

Mest briljerar Forsman i huvudrollen, som efter att i första akten fått mig att tänka “han är lite överdriven” övertygar mig i andra akten genom att vrida upp det ännu mer.

Det här registret hade Saariluomas regi med fördel kunnat begagna sig av ytterligare, för att ge tempot mer dynamik och undvika känslan av att stampa på stället som vissa partier har.

En välfungerande och viktig motvikt till Forsmans hysteri är Sixten Lundbergs lakoniska och stabilt tajmade porträttering av grannen Pavel – det enda helt oskyldiga offret vars lägenhet håller på att förstöras genom familjens oförmåga att hantera sina interna problem.

Gediget, men inte komplext

I övrigt bjuder pjäsen inte sina skådespelare på särskilt komplexa roller att gestalta, utan alla finns i stort sett till enbart genom sin relation till huvudpersonen Marcus – ett exempel på den mer mossiga traditionsenlighet som Zellers manus också levererar.

Hustrun Therese (Åsa Wallenius) är genomgående nervös och ångestfull, älskarinnan Elsa (Pia Runnakko) sportar indignerad oro och kompisen Paul (Robert Enckell) får vara undvikande och ryggradslös. Alla presterar gediget som så, men lite fler nyanser hade inte skadat. I vissa stunder känns det lite som att titta på en hembygdsrevy.

Fabian Silén levererar i sin tur humoristiskt kroppsspråk som hantverkaren Leo. Mer förvirrad blir jag av Wilhelm Enckells rollfigur Sebastian – sonen som ska vara 29, men framstår mer som en tonårig gothare. Han lockar absolut till skratt, men anslaget blir något oklart.

Få överraskningar

För att vara en pjäs som i farsens anda bygger på vändpunkter och förväxlingar bjuder Ens lite lugn i huset ändå inte innehållsmässigt på några överraskningar. Är man bekant med genrekonventioner inser man så gott som genast vilka allas hemligheter är, så behållningen finns helt klart i framförande snarare än i manuskriptet.

Det vi möter där är nämligen den eviga historien om en man som vill sitta och duga i fred utan att behöva ta ansvar för sina relationer till de – i och för sig också självupptagna, men ändå levande – människor vars liv han syltat in sig i.

Och även om den typen lever och mår bra i samhället och därav absolut ska synliggöras hade jag varit väldigt nyfiken att se ett lite mer utmanande grepp om ämnet, utan att man för den skull behöver ge avkall på den farskompetens som Lillan helt klart besitter.