Saavutettavuustyökalut

Helsingin Kaupunginteatteri

Arvio: Ens lite lugn i huset

Barbro Enckell-Grimm – Hufvudstadsbladet – 3.2.2019

Det enda Marcus (Max Forsman) vill ha, är ens lite lugn i huset. Att han ska få slå sig ner för att lyssna på sitt skivfynd Me, I and Myself som han hittat på sin shoppingrunda en lördag förmiddag. Hans hustru Therese (Åsa Wallenius) tycker i stället att de två behöver prata, och hon har en bekännelse hon måste få göra. För tjugoåtta år sen hade hon ett snedsprång.

Sen händer det på sätt och vis alltmöjligt, på ett annat sätt ingenting. Den portugisiska byggarbetaren (Fabian Silén) som gör rörsanering visar sig vara rätt obevandrad när det gäller badrumsrenoveringar. En granne (Sixten Lundberg) dyker upp för att hans bostad håller på att rasa ihop av allt vatten som strömmar omkring i huset, mestadels neråt. Sonen Sebastian (Wilhelm Enckell) kommer på besök, liksom Marcus bästa vän Paul (Robert Enckell) och hustruns väninna Elsa (Pia Runnakko).

Hög igenkänningsfaktor

Det mesta av det som händer har redan hänt. Och det enda Marcus vill är att allt ska bevaras status quo, att han ska få lyssna på sin skiva i fred. Det handlar om Marcus medelålderströtthet och resignation, om Thereses oro, om sonen Sebastians vilsenhet i familjen och tillvaron. Pjäsen har hög igenkänningsfaktor för många i salongen.

Max Forsman gör en stabil tolkning av Marcus ovilja och egocentricitet, hans skenbara vilja att lyssna där lyssnandet bara är en transportsträcka till Me, Myself and I. Therese vill tvätta byken från det förflutna, för Sebastians skull. Hon är på sätt och vis igångsättaren, på ett annat plan är det birollerna som håller igång det dramatiska maskineriet – kanske för att de har ett lättare uppdrag. Therese drar sig ofta tillbaka, hon har sovit dåligt, Wallenius frånvaro ger de andra spelrum.

Ens lite lugn i huset är god underhållning med gediget och jämnt skådespelararbete, skriver Barbro Enckell-Grimm.

Det roliga i den här komedin är alla som kommer och går i Marcus och Thereses vardagsrum, deras hemligheter och avslöjanden, lögner, känslor och reaktioner. Max Forsman är en reflektionsyta för dem, och faktiskt för det mesta anmärkningsvärt oberörd, med betoning på för det mesta. Varje replik som kommer från Marcus närstående filtreras genom hans upplevelser och neutraliseras den vägen (inget ovanligt i det verkliga livet). Mot slutet vacklar bygget.

Ens lite lugn i huset är god underhållning med gediget och jämnt skådespelararbete, ett väloljat maskineri. Duon Jaakko Saariluoma och Marina Meinander som står för regi och dramatisering hade ändå kunnat rensa lite i upplägget. Att ha Leo och Pavel, en portugis och en polack, som komiska figurer i marginalen med enda uppgift att misslyckas, vädja om hjälp och snylta på värdens whiskey känns olustigt.