Arvio: Röda rummet
”Eklundh gestaltar både underkastelsen och kontrollbehovet, det sårbara och det hänsynslösa, lika naturligt – med en karisma och intensiv, genomträngande blick som stundtals bär hela föreställningen. ”
Intensivt samspel bär Röda rummet
Gränser testas och förskjuts i Lilla Teaterns välputsade Röda rummet.
Premissen är lika enkel som den är briljant. Den unga och numera hemlösa författaren Kaj Erik har just flyttat hem från Berlin med svansen mellan benen. På fyllan skriver han en tidningsannons där han söker en förmånlig bostad. I utbyte lovar han att skriva en bok.
Det är ett skämt med både allvarliga och desperata undertoner, som sätter tonen för hela berättelsen. Genom annonsen kommer Kaj-Erik i kontakt med den excentriska gentlemannen Aimo Kangas, som utlovar en drömlägenhet på fashionabel adress i Ulrikasborg. Flytten och skrivandet tar honom snart allt djupare in i en ny värld, både klassmässigt och sexuellt. In i det röda rummet, där gränserna mellan dominans och underkastelse förskjuts och lekfullheten snart blandas med allvar.
Kraftfull enkelhet
Det är en av de senaste årens mest upplyfta finlandssvenska romaner som nu får nytt liv på Lilla Teatern. Kaj Korkea-ahos roman från 2021, som uppkäftigt lånar sitt namn av August Strindbergs klassiker, nominerades både till Runebergspriset och Nordiska rådets litteraturpris.
På Lillans scen har berättelsen fått växa i en fruktbar miljö under regissör Milja Sarkolas ledning. K. Rasilas scenografi är kraftfull i sin enkelhet, med många kreativa lösningar – även om vissa övergångar känns lite klumpiga. När Pekka Pitkänens ljusdesign leker över scenen är den ibland en avskalad klinik, ibland en präktig katedral, ibland en suggestiv bunker. Samtidigt är det mer än tydligt hur mycket som bara är en fasad.
Fasaden smulas sönder
Det sistnämnda gäller både för miljön och människorna i den. Precis som i romanen är det från början något som skaver med Aimo Kangas. Ibland framstår han som sökande, nästan osäker, ibland som i full kontroll av situationen. Interaktionerna med den unga ”assistenten” Emmanuel öppnar redan tidigt dörren till en mörkare sida av hans personlighet. I pjäsversionen stärks intrycket av att publiken också får se Aimo utifrån, både ensam och i relation till Kaj Erik.
I takt med att färgen i det röda rummet börjar flagna får vi också se Aimo Kangas fasad smulas sönder. Dominansen i de sociala situationerna, makten och den suggestiva charmen, förbyts snart i något desperat, nästan psykotiskt, som avslöjar karaktärens dubbelhet. Samtidigt som han har ett enormt kontrollbehov delar han också det, enligt honom, allmänmänskliga behovet av underkastelse. Till och med under BDSM-sessionerna i det röda rummet, då han är som mest fysiskt sårbar, utövar han sin sociala makt över Emmanuel och senare Kaj Erik.
Imponerande gestaltning
Aimo Kangas hör till de mest välskrivna och komplicerade karaktärer som har kommit ur den finlandssvenska litteraturen de senaste åren. Att ge honom liv på scenen kan inte ha varit någon lätt uppgift. Riko Eklundh imponerar ändå i sin tolkning av karaktären. Han gestaltar både underkastelsen och kontrollbehovet, det sårbara och det hänsynslösa, lika naturligt – med en karisma och intensiv, genomträngande blick som stundtals bär hela föreställningen.
Flera av kvällens starkaste stunder uppstår i det intensiva samspelet mellan Eklundh och Mikko Kauppila, som gestaltar Kaj Eriks blinda desperation och kalkylerande flörtande på ett träffande sätt. I den här versionen får den komplicerade och föränderliga relationen mellan Kaj Erik och Aimo Kangas stå ensam i centrum. Utan att på något sätt förminska de övriga skådespelarinsatserna reduceras de övriga karaktärerna mest till en spegel för publiken att betrakta både relationen och sina egna reaktioner genom. Med det sagt imponerar inte minst Alexander Wendelin i rollen som Emmanuel, som vid sidan av huvudrollerna är den karaktär som får utvecklas mest och som känns mest levande.
Angelägen berättelse
Som med de flesta dramatiseringar av romaner gäller det att vara försiktig med att jämföra allt för mycket med förlagan. På förhand hade jag ändå vissa farhågor kring hur väl Röda rummet skulle gå att överföra till scenen. Intrigen och de starka karaktärerna står visserligen starkt på egna ben – men mycket av romanens styrka bygger på Korkea-ahos säkra språk och klara blick, som inte minst blir tydlig i hans namne Kaj Eriks inre berättelse och monolog.
I dramatiseringen verkar delar av Kaj Eriks bakgrund och karaktär ha skalats ner, till förmån för ett starkare fokus på Aimo Kangas historia. Den berättas utförligt, bland annat genom monologer där Eklundh nästan tycks läsa direkt ur romanen. Det är på många sätt välkommet – samtidigt som jag gärna hade sett ett lite större fokus på Kaj Eriks berättelse också. Nu upplever jag kanske att hans karaktär blir onödigt tvådimensionell.
Den berättelse som faktiskt berättas är ändå stark och välputsad. I Röda rummet vävs frågeställningar om makt och underkastelse, om samtycke och manlig sexualitet, samman på ett både naturligt och fängslande sätt. Precis som i Korkea-ahos roman känns mycket dessutom både fräscht och outforskat. De besvärade skratten – och senare den tryckta tystnaden – i salongen vittnar om det angelägna i den här typen av berättelser, som allt för ofta har tigits ihjäl. Som Kaj Erik vid ett tillfälle frågar sig, då han står mitt i det röda rummet: ”Vilka historier berättar vi inte för att dölja det vi faktiskt vill berätta?”.